#0 I Köpenhamn verkar stickning "vara på modet".

Skrock och handarbete- går det ihop? Tydligen, om man skall tro en artikel i Hemtrevligt. Och det är inte någon gammal Krösa-Maja som sprider skrocket, utan unga på sociala medier.

"Ett omdiskuterat sådant är ”the Sweater Curse”, alltså tröjförbannelsen. Det låter olycksbådande, och är också det för den som planerat att sticka en tröja till sin partner. Enligt tröjförbannelsen kommer nämligen förhållandet att ta slut innan tröjan är färdig, antingen blir du lämnad eller bestämmer dig för att lämna själv."

Det här är ett relativt nytt skrock med okänt ursprung som tack vare sociala medier spridit sig över världen. På TikTok diskuteras förbannelsen flitigt av unga stickare som antingen satt den på prov eller delar med sig av tips om hur man övervinner den."---

"Kring linberedning, spånad och vävning har det funnits så mycket vidskepelse att folklivsforskaren ­Carl-Herman Tillhagen kunde fylla en hel bok om det på 1980-talet. I ”Vävskrock” berättar han att en lånad vävsked bringar otur, om varför man i 1850-talets Ydre aldrig började varpa under en måndag, och hur man gör sig av med äfsingarna, det vill säga stumpar av varpgarn, på rätt sätt för att undvika en dålig skörd på linåkern."---

"I sitt arbete på folkminnesarkivet har Tommy Kuusela stött på en hel del gammalt skrock kring stickning och handarbete, där mycket är på gränsen mellan lek och allvar.

– Det berättas bland annat att då man stickar en strumpa får man inte låta den stickade delen hänga, för den som sen bär strumpan blir då surbent. Från Gotland sägs det att den femte sticknålen aldrig fick vara tom när man avbröt eller slutade stickningen, det betydde otur, och från Småland finns uppgiften om att en havande kvinna inte bör sticka för då blir hon bunden och kan inte föda.

Många gamla vidskepelser har fallit i glömska, medan andra lever vidare och får sällskap av nya. Utöver tröjförbannelsen har Johanna Svahn stött på en del annat skrock kring stickning.

– Jag har hört att försvunna stickor, verktyg eller annat ”motstånd” när man handarbetar betyder att projektet protesterar. Att något är fel och att man behöver ta en paus eller omvärdera. Kanske att man har gjort fel i mönstret någonstans, använder fel garn eller stickar fel storlek. Men det tänker jag är som allt här i livet, att motstånd är en inbjudan till att dra i handbromsen och tänka ett varv till."

#2: Ja, många tankar hinner gå genom huvudet på den som jobbar med ett handarbete. I synnerhet arbeten som innehåller monotona rutiner, där hjärnan kan börja "gå på frigång"…
Fenomenet kan säkert uppstå i alla tider, oberoende av generationstillhörighet, men förstås färgat av den tid vederbörande lever i….🙂

#3 Ja, det där är ett intressant "stickspår"! 😉

Har försökt hitta några foton på något av det jag stickat, men har tydligen inte scannat dem. Det är så länge sedan jag stickade så det fanns bara analoga kameror då. 😁

Min mor var en hängiven stickare, och jag har i garderoben ett par av de tröjor jag fått. Använder dem dock sällan, de får mest tjäna som klenoder från den tid som flytt. Men min mor hade nog invänt att de är gjorda för att användas. 😏

#6: Vet inte om jag har något kvar av det jag stickat. I så fall ligger det nog nerpackat i någon låda i källaren. Fast jag stickade inte så mycket till mig själv.

#6: Min mor stickade också en hel del, och några alster finns kvar. En grön halsduk gör fortfarande tjänst då och då.

Här kan man göra en resa bortom skärmar och tangentbord:

Med Enkla Medel - Odd Rönningen 1951

🙂

#9: Det är annat det än att få allting i färdiga bitar, som bara är att sätta ihop. Vilket inte alltid är så bara. Det kan vara nog så knepigt att få det rätt. 😊

Hårarbeten från Våmhus och Bonäs var en gång en betydande näring, som kunde föra dessa "hårkullor" på långa, och ibland äventyrliga arbetsresor.

Historik.

Historik.

Ett hantverk som idag kan uppfattas som glömt och udda, men som upprätthålls av entusiaster, som t.ex. Nina Sparr.

#11: Tror faktiskt jag har ett smycke gjort av hår. Åtminstone har jag haft det. Vet dock inte var det kom ifrån. Tror det var vanligt även i Skåne förr.

Ståltrådsslöjd, s.k. luffarslöjd var förr en vanligt förekommande handels/bytesvara.
Ett hantverk där man bokstavligen kunde ha verkstaden "på fickan".
Hantverket, som sägs ha vandrat hit från Frankrike (Fil de fer), var vanligt under 1800-talet, och en bra bit in på 1900-talet.

Från min mormor och morfars hem, minns jag en liten cykel i ståltråd, och som var ett avancerat och beundransvärt arbete.

Än idag har vi en brödnagg (bilden), som är ett ärvt gammalt "luffararbete". Den är fullt funktionell, och vi använder den fortfarande vid behov…🙂

#13: Har en sådan, men en nyare variant. Dessutom har jag två ljusstakar i luffarslöjd, som min brorson gjorde till sin farmor (min mor) för rätt länge sedan. Hängena med kristaller har min mor hängt dit.

Ett textilt verk av remarkabel ålder, är den tusenåriga bonaden som fått namnet Överhogdalstapeten.
Att den klarat tidens tand, är ett under i sig.

Bildspråket, vars symbolik fortfarande utreds, är som sig bör, en mix av asakultur och kristendom, med tanke på att bonaden ungefär är jämngammal med Bayeuxtapeten.

Mer info.

#15: Konstigt att den inte är mer känd.

#16: Ja, jag tycker också att den förtjänar mer uppmärksamhet. Den är verkligen unik.

På UR Play finns ett avsnitt om bonaden.

#18: 👍

#15 En långt senare bonad/tapet är den så kallade Pilgrimstapeten, förfärdigad 1995-97 av tio arbetslösa kvinnor från Nordvärmland och Solör i Norge. Den 40 meter långa tapeten broderad på linneväv med ullgarn och inspirerad av Bayeuxtapeten finns att beskåda på Dalbymuseet i norra Värmland. Motivet är en skildring av Pilgrimsleden från Hammarö vid Vänern till Trondheim.

Den är givetvis inte i ålder och historia att jämföra med Överhogdalstapeten, men en fördel har den: att dess tillkomst blivit samtida dokumenterad, bland annat i bokform, och att människorna bakom den har funnits att tillgå för att berätta om den.

#20: Ett imponerande verk.
Ja, idag finns förstås helt andra förutsättningar att dokumentera skeenden, men vem vet hur länge våra hårddiskar står sig, i ett längre historiskt perspektiv…?

De kanske gräver fram en hårddisk om några tusen år och undrar vad det är för mackapär… 😉

#20: Även den blir gammal så småningom - förhoppningsvis.

"Tändstickstavlan av Bodens Fästning", minns vi från Karl-Bertil Jonssons Julafton, men somliga nöjer sig inte med enkla 2-dimensionella motiv, och driver detta hantverk till nivåer som förvånar.

Här är ett exempel, och här ett till.

Flera hobbyfirmor säljer osvavlade stickor, avsedda för tändstickshantverk, vilket indikerar att hobbyn torde ha en del utövare "därute"…

🙂

#24: Vilket pillerijobb. 👍Fast tänk på dem som bara hade svavlade stickor och fick sitta och skrapa bort svavlet från alla innan de kunde börja bygga. Det var väl ändå lite riskfyllt att göra det?

Även i vår tid finns det utrymme för nyskapande handslöjd, också där man minst kunde ana det…😮

#26: Imponerande…👍

Anders, inbiten lusekoftestickare sedan 45 år.🧶

Virkning är fortfarande populärt även bland yngre generationer, fast mormors gamla beskrivningar blandas upp med digitalt skapade mönster, vilket inte är problemfritt.

^{Ovan: knypplingsnostalgi på YouTube.}

Knyppling kan spåras till Italien på 1400-talet och kom tidigt till vårt land. För en lekman ser det ut att vara både gåtfullt och rogivande, men det är sällan man ser att det skrivs i spalterna om detta traditionsbärande handarbete.

#30 Vadstenaspetsar är en välkänd textil som enligt lokalhistoriker etablerades i mitten på 1700-talet, men föreställningen att det skulle ha varit nunnor som införde den lokala knypplingen är felaktig, då det inte fanns något klosterliv i Vadstena vid den tiden. Istället var det soldater och deras hustrur på Krigshuset som i samarbete med västgötaknallar spred sina alster över landet.

Källa.

Flaskskeppsbygge är en konst som har gamla anor, och som fortfarande hålls vid liv av entusiaster och föreningar.
Filmklipp

#30: Min farbror var duktig på att knyppla, men jag lyckades aldrig lära mig det. Fick prova på det i syslöjden. Har läst att man tydligen behöver vara bra på matematik för att blir bra på knyppling, så det är nog där problemet ligger för min del. Matte är inte min starkaste gren nämligen. 😁

#33 Då skall jag nog också avhålla mig från knyppling. 😊(Fast det finns fler skäl till det.)

#33 Annars hade du ju kunnat pröva på den lokala varianten av knyppling som är känd från den södra landsändan. 😉

#32 Jag har ett litet flaskskepp i plast på en hylla, inköpt i något fiskeläge på västkusten men säkert tillkommet i Hong Kong eller liknande. Är väl mest ett substitut för de "verkliga" flaskskeppen som ju är av helt annan kvalité. 😏

#32: Spännande med flaskbygge. Har aldrig testat det, men det verkar pilligt. 😊

#35: Tror jag avstår varje försök till knyppling oavsett varifrån det kommer. 😁

Utan att vara särskilt bevandrad i textiliernas värld 🙂, tänker jag att stickning, virkning, knyppling, vävning m.fl. i högsta grad kan ses som "digitala" i sin logik och uppbyggnad.
"Avig" och" rät" är ju egentligen inget annat än nollor och ettor, som interagerar med ett universum av "longitud" och "latitud", som motsvarar tiden/gravitationen, och dess vågor…….😮

Matematik…? Ja, tveklöst…🙂

#38: Just ettor och nollor (logik kallades det när jag gick min datautbildning) klarar jag av. Det var det enda momentet jag hade alla rätt på när vi hade prov.

Stickat och virkat har jag gjort rätt mycket tidigare. Hade inga problem att läsa mönsteranvisningarna då, men när jag läser nu förstår jag bara det grundläggande.