Minns hur det luktade speciellt. Papper? Lim? Kombination. De satt bakom glasluckor, två kassor och en tredje som var lite lägre där det lämnades ut paket.
Lite samma med det lokala bankkontoret, det luktade nåt särskilt (inte samma som posten dock).
Brukade ta en uttagslapp och skriva mitt namn på (eller om jag låtsades skriva nåt skrivstiligt) och lämna fram för att få en stämpel. Slutade när en sur tant inte ville ge mig stämpel. 😁
Kan ha gjort nåt liknande på posten men vet inte vad det var för lappar i så fall.

#1 Fanns en tant sur här också 🙂 och en grön dosa av gummi med något som kan liknas vid fuktig tvättsvamp man "blötte" frimärkena med 😁 innan man upptäckte att det går att fukta med tungan 😂 Hade nog med hygien att göra..

#2 Plus att slicka en massa frimärken och kuvert skulle nog torka ut tungan också eller smaka särskilt bra 😅

Kommer mest ihåg köerna på posten. Legitimation behövdes i städerna åtminstone, för där var i alla fall inte jag igenkänd. Extra jobbigt blev det när jag studerade i Stockholm och hade beställt mitt första ID-kort (hade inte körkort då). Vill minnas att de inte godtog enbart passet som legitimation, så jag föreslog att de skulle öppna paketet så att de kunde se att det var jag. 😁 Det ville de definitivt inte göra, utan jag fick leta igenom plånboken efter alla möjliga saker som kunde identifiera mig, bl.a. en del medlemskort i olika föreningar. Hittade några stycken, så till slut fick jag paketet och slapp problemet med att inte kunna identifiera mig.

#4 Legitimation här på orten var aldrig aktuellt. När farsan var där så undra dom hur det var med makan. Och när morsan var där undra dom hur det var med maken. Farsan sa något en gång till dom på skoj och sa sedan" Nu feck skvallerkärengarna nött å tenke på 😁

#5: Nej, hemma i byn behövde jag aldrig visa legitimation. Särskilt inte på banken. Kassörskorna där visste till och med när jag fyllde 18 och inte behövde fullmakt från föräldrarna längre. Kan förstås ha berott på att de kände mig rätt väl, eftersom min far var kamrer i banken. 😁

#6 Min far sa alltid om det var något strul att då talar jag med högre ort. Vilket är ett roligt uttryck..Du kunde ha sagt att då talar jag med pappsen. Också ett roligt uttryck 😂

#7: Visste nog knappt vad pappsen var då. Kallade aldrig min far för pappa. 😊

#8 Här på orten fanns posten vägg i vägg med ICA. Morsan storhandlade där varje torsdag och då var hon in på posten och betalade räkningar. Idag är posten borta då ICA byggde ut så det är grönsaks och fruktavdelning där gamla posten en gång låg 🙂

En interiör som de som växer upp nu aldrig hann skåda.

Posten var speciell. Man minns det som många tolkat via bilder och länkar. Men många av dåtidens damer ( för det var mest damer ) kanske borde gått en charmkurs 🙂

Här är på orten fanns en man också. Han blev kallad Arne på posten. Utöver sitt jobb på posten hade han även ett stort intresse kring hembygdshistoria och hade foton och minnen sparat från förr. Han är borta numera.

#12 För att vara väldigt lokal: i Grums fanns även en lantbrevbärare vid namn Bertil som vann 1,4 miljoner på Lotto 1980, mycket pengar idag och en jättesumma då.

#13 Ja, Berra han slutade jobba som brevbärare, och söp upp allt ihop. Väldigt tragiskt..Skojar bara. Aldrig hört talas om denna person.Kanske för att jag bara var barn då.. Är man i mitt fall snart 50 år så minns man posten i alla fall..Praktiskt idag att använda mobilen och flirta med mobilskärmen och att betala räkningar utan att gå till posten utan att vara en trafikfara för alla billister 😏

#14 Av en tillfällighet kände jag honom genom orienteringen, det var därför jag halkade in på det sidospåret. Han tävlade dock i oldboys och jag i pojkklassen, så vi sprang skilda banor. Fråga i spelboden på Klingan så vet nog gubbarna vem det var. Därmed slut på lokalnyheterna. 😉

#15 Då vet du hur handskas med karta och kompass 🙂

#11 Apropå charmkurs…
(Och det som var skämt om utdelningen då är fullt allvar idag.) 😏

^{(#16 Nja, jag var på gränsen till skallgångsobjekt. Hade Missing People funnits då hade de haft fullt upp. Med mig…😁)}

#10: Den interiören känner man igen. Tydligen såg alla postkontor likadana ut. 😁

#4: Vilket årtionde var detta? Låter inte som det var så längesen. Påminner för mycket om nutidens byråkrati och misstänksamhet för att det skulle kunna vara "på den gamla goda tiden".
Jag är 80-talist men jag har allt fått höra, mycket nostalgi om den tiden! 😊
Har bilder i huvudet och till och med "känner" hur det var, trots att jag inte ens var påtänkt då! Nästan så att det känns som att jag var med då, som att jag själv har minnen och saknar det! Troligtvis för att mor, far och deras föräldrar berättade för mig med sådan känsla och inlevelse, att deras minnen och känslor satte sig i min hjärna så starkt att jag kan både "minnas" och "sakna" den tiden själv, utan att ha upplevt det rent fysiskt!

#19: Jodå, det var i slutet av 1970-talet, så det är ett tag sedan. Hade aldrig problem med identifikationen i byn jag bodde i, för där kände de på posten (och i banken) alla sina kunder. Men i Stockholm var det annorlunda. Hade jag bara tänkt på det hade jag ju kunnat skaffa mig ett id-kort innan jag skulle flytta upp dit, men så långt tänkte jag inte.

2024 När Postnord höjer portokostnaden för ett reguljärt brev till 22 kronor nästa år är det inte utan att man drar sig till minnes de gamla rabattfrimärkena á 1.60 styck. Många som köpte på sig stora lager kan fortfarande använda sig av dem eller sälja dem till företagare, för andra har de blivit samlarobjekt.

#21: Numera står det årtal på julfrimärkena och de gäller bara till 31 december. Riktigt dåligt.

#22 Ja, det är snålt. 🙄

(Rabattfrimärkena är ett minne blott sedan många år.)

#22: Riktigt dåligt…! 😬