Idag har "donken" en annan betydelse, men på min tid var det en stålkula. Den var större än stenkulorna och hårdvaluta på kulmarknaden med dubbelt värde.

#0 Jo, det fanns glaskulor också vill jag minnas. Jag spelade mest med stenkulor som jag förvarade i en liten tygpåse med ett snö man drog åt.

Tidstypisk kulspelsbild. Man fick vara vara rädd om kulorna! 😉

#0 Apropå att spela av andra så är vi säkert många som minns Sten Selanders dikt "Spela kula", om killen som fortfarande som vuxen grämde sig över att ha spelat av en mindre grabb de få stenkulor han hade. Ovan är den, tonsatt och framförd av Tommy Körberg.

#2 Tror dom flesta förstår det ska vara snöre.

Fanns väl olika varianter på kulspel. Och spela på olika underlag.

#1 Kallades inte stålkulorna för "dankar"?

#2 Exakt, minns också det där snöret man drog åt… :)

Vill minnas att glaskulorna fanns i två storlekar och hade som en liten virvel inuti.

// Staffan

#6 Har ett minne av att jag har hört båda varianterna, men jag hör till donkföreträdarna, precis som i länken i #1.

^{(OT: att "slå dank" är däremot något helt annat. 😉)}

#6
Ja, det fanns två storlekar på glaskulorna.

Det fanns även en variant som vi kallade porslinskulor.

Oj, vad det spelades kulor på rasterna.
Kom ihåg att man hade en tygpåse som man förvarade kulorna i. 😃
Vilka tider man minns!🙂

#8 Har för mig att porslinskulorna kallades "porschar", kan det stämma? :)

Så här såg porslinskulan ut.

#9
Det kan säkert stämma, kom då inte ihåg.

#10 Har du kvar din samling? :D

#12
Inte så här på rak hand. Kanske någonstans på vinden, eventuellt.

Även hos oss spelades det kula, men min "karriär" inom detta spel var inte så lång, och inte så ärofull.
På skolgården fanns en "elit", vars kulinnehav ständigt ökade, ibland tangerande Von Anka-nivå…🙂 Givetvis på bekostnad av oss "fotfolk" som vågade utmana dem…
Jag blev m.a.o. aldrig någon virtuos.

Vid något tillfälle fick även vi pojkar ägna oss åt syslöjd, och där sydde jag en kulpåse, grön och med något slags dekor, och med ett förslutande snöre.
Jag tror att jag har den kvar någonstans, innehållande den handfull kulor som "proffsen" inte lyckades spela av mig…🙂

#14 Vilken grej att ha kvar! Underbart! Om du råkar snubbla över den när du letar efter något annat så ta gärna en bild och bjussa på… :)

// Staffan

#15: Påsen ligger nog i de "djupare kulturlagren", så det kan ta ett tag, men kommer påsen fram, lovar jag en bild…🙂

Här berättar en senior minnen från sin barndoms kulspel på skolgården.

Jag (född 1965) spelade också kula när jag var barn. Jag hade stenkulor, glaskulor (genomskinliga med färgad strimma i) och några dankar (stålkulor). De finaste var de glaskulor som var extra stora.

Där jag bodde före 7 års ålder var jag bästis med en jämnårig grannflicka. En gång fick hon en barnsymaskin(!) i present av sina föräldrar. Jag var SÅ avundsjuk och jag minns att hon senare den dagen kom och ringde på med sin mamma för att överlämna en liten kulpåse som sytts på den fantastiska lilla symaskinen. Kulpåsen var perfekt och sydd i rosa/vitt-smårutigt tyg med vitt snöre. Jag minns inte vad jag hade kulorna i innan dess. En plastpåse förmodligen..

Tror aldrig vi spelade på skolgården utan hemma på gatan. På asfalt, men även tunt gräs. Bara kulorna rullade..

Hade en kulpåse med både stenkulor och glaskulor. När det gällde glaskulorna hade jag flest av de små, men även några stora. Precis som OberonsMatte skriver så var de genomskinliga med en färgad strimma i olika färger. Vet inte om jag har dem kvar. I så fall ligger de nerpackade i någon låda i källaren gissar jag.

Minns inte att vi spelade på skolgården, eftersom den var asfalterad och det gjorde att det var svårt att styra vart kulorna rullade iväg. Hemma hos oss hade vi däremot en stor grusplan, så där spelade vi ofta.

Mitt roligaste minne av stenkulorna har dock med vår katt att göra. En dag satt vi i köket och åt, när vi plötsligt hörde ett smattrande ljud från trapprummet bredvid. När vi rusade in där såg vi hur det studsade ner kulor genom hela trappan - 21 trappsteg - och ut på golvet nedanför.

Så fort kulorna hade kommit ner så tog katten kulorna i munnen och bar upp dem för trappan en och en, vilket tog ett bra tag. Hon lade dem på hallgolvet ovanför trappan och när hon fått upp allihop så puttade hon på dem med tassen så att de studsade ner igen. Hon kunde hålla på rätt länge med att putta ner och bära upp kulorna.

Vet inte hur hon hade fått tag i kulorna, men jag gissar att jag hade lagt kulpåsen någorlunda lättåtkomlig i mitt rum, och att påsen inte var riktigt åtsnörd så hon kunde hälla ur dem utan problem.

Bilden visar både katten och trappan, men hon lekte inte med stenkulorna då. 😸

#20 😁

#20: Kanske litet OT, men kattberättelsen påminner mig om ännu ett exempel på att katters lekar kan vara ganska avancerade.

Vår forna katt Ludde och jag utvecklade en lek, som gick ut på att jag byggde en hög trave byggklossar och andra "stapelbara" saker.
Medan jag byggde, vilket tog ett tag, satt Ludde tålmodigt stilla, och iakttog hela proceduren, under ljudligt spinnande.
När byggnationen var klar, sade jag "nu är det din tur", varvid Ludde. med sina tassar, knuffade omkull alltsammans, med ett stort brak.
Detta kunde vi upprepa gång på gång, och vi var överens om spelreglerna….🙂

Ok….slut på OT-utvikningen….

Lite om hur man spelar kula.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulspel

https://www.kula.se/spela-kula/

#16 Tack, det ser jag fram emot! :)

Kom att tänka på ytterligare en slags kula som dök upp mot slutet av min karriär i den branschen; "oljedanken". Vill minnas att det var en glaskula fast med en yta med oljigt utseende… :)

// Staffan

En kul detalj för den medvetne kulrullaren är en outdoor holemaker. Finns hos välsorterade sportaffärer. Kanske. 😉

#25: 😁

Min lillasyster och jag fick "ärva" alla spelkulor efter våra morbröder och mostrar, det var en hel del kan jag säga. En stor kaffeburk, ca 2-2½ L överfull med kulor!
Tydligen hade jag ärvt konsten att spela kula efter min ena morbror för jag hade aldrig spelat kula innan jag började skolan men där spelade jag nästan av alla eleverna deras kulor.
Det var 2-3 stycken andra som var bättre än mig men våran kaffeburk fick vi skrota, eller rättare sagt den stod hemma och skrotade.
Vi hade varit tvungna att hitta något nytt att lägga de nya kulorna i, så vi tog en gammal gymnastikpåse som vi lade alla kulor i som vi vann och den blev tyngre och tyngre.
Kommer ihåg att de större killarna tyckte det var pinsamt att förlora mot en 7-8 årig tjej, så de undvek till slut att möta mig i kulspel!😁
Sen när jag kom upp i 10-års åldern slutades det att spela kula på skolan. vet inte varför, det bara dog ut.
Kaffeburken och gympa påsen åkte i soporna när jag rensade ut på vinden förra året. De var så tunga att jag orkade knappt lyfta dem.
Tror att det var runt 5-6 L med kulor till slut.

Glaskulorna började min mormor med att använda som dekorationer i vaser med blommor, de stöttade stjälkarna. Tror att jag har några kvar i något skåp.
Dessutom använde jag de mindre glas kulorna till ett spel som jag inte längre kommer ihåg vad det hette, det spelet har jag kvar ännu.
Kanske att det hette Solitaire, min kompis pappa fixade jättefina hemmagjorda och kompisen visade mig hur man rensade hela spelet på en gång.
Kommer tyvärr inte ihåg de dragen numera!

Jag ÄLSKAR de här historierna! :)

Någon som annan som kommer ihåg oljedankarna?

// Staffan

#27: Inte illa med så många kulor. 👍😁

#9 Om porsche/påsche, intro till ett avsnitt av radioprogrammet "Språket" 2019:

"Olika namn på spelkulor verkar det finnas hur många som helst av. Språkets lyssnare har skickat in ord som påsche, pjäxekulor, peckekulor, pöttekulor, frostis, dimmisar, dank, kattöga med flera."

Språk:
I mitt dåvarande lokala hörn av landet, spelade vi aldrig kula.
Vi potade kula. och kulorna benämndes potekulor

🙂.

#30 #31 I min barndoms Värmland "putta´" vi kula med "pottekuler".