En modern variant av klassisk musik i form av två fransmän. Paul de Senneville skrev stycket 1977 som en hyllning till sin nyfödda dotter Adeline, och det framfördes av pianisten Richard Clayderman. Detta blev en riktig hit. Hörde detta stycke Ballade pour Adeline första gången en sommarkväll i mitten av 80-talet när vi besökte några bekanta i deras sommarhus. Det fanns förstås inget Spotify eller Youtube, men melodin gick in genom mina öron och blev fast i mitt huvud. Alltid älskat detta stycke sedan dess.

#0: Den är pampig. Kommer mest ihåg den från Last Night of the Proms, som brukar sändas på tv.

#1: Den spelas rätt ofta på P4 Plus. 😊

Har inte lyssnat så mycket på klassisk musik, för det spelades aldrig hemma hos oss. Däremot hade jag en kompis där det fanns gott om stenkakor med klassiska stycken. Det enda som fastnade var Vivaldis De fyra årstiderna, och då särskilt Våren.

En lite rolig grej med just De fyra årstiderna är från början av 1980-talet. Jag hade teven på och dansk teve visade ett program där en symfoniorkester spelade just detta. Katten jag hade då satt på bordet en bit ifrån och tittade mot teven - och lyssnade. Hon njöt så uppenbart av musiken, att hon inte rörde sig ur fläcken på hela tiden. Så naturligtvis köpte jag en LP med De fyra årstiderna åt henne. 😊

#0 Svår balansgång att sy ihop klassisk musik och nostalgi. På Musik iFokus fanns "klassiska hörnan" en gång i tiden, och det fyllde ett par trådar, både med musik (förstås) och med minnen förknippade med den- jag tror både du och jag bidrog med klipp där. Fast det var för tio år sedan, så många av inslagen där har utgått vid det här laget.

Ett stycke nostalgiskt klassiskt minne har nog en del av oss äldre TV-tittare från när vi 1965 fick följa hur den eldfängde rumänske dirigenten Sergiu Celibidache förde Radiosymfonikerna från repetition till uppförande av Ravels Bolero -en del av den processen finns på YouTube.

Ovan framförs dock samma stycke vid Last Night of the Proms 2014 av The West–Eastern Divan Orchestra med den kände Daniel Barenboim vid dirigentpulpeten.

#4 Jag ägde en CD-samling en gång i tiden med fyra stora mästare som jag på 90-talet beställde från Ginza. Vivaldi, Bach, Mozart och van Beethoven. Så skänkte jag bort den under flytten för två år sedan. Får man skämta och spexa en torsdags kväll. Många som har främst Facebook har nog tidigare under året sett Ludwig Van bet håven, och en bild av den gode Ludwig med en håv i truten 😁 Hade även CD med Chopin och Tjajkovskij från forna öststaterna. Men jag är digital numera och lyssnar inte på CD.

#5 Det är därför jag skrev att gärna bjuda på egna nostalgiska minnen av klassisk musik. Det är förknippat med personliga sommarminnen, skolavslutningar, giftemål etc. Tyvärr har nog många minnen av klassisk musik även från sorgliga upplevelser i livet.

#5 Apropå temperamentsfulla musiker i svensk TV: Hans Leygraf (1920-2011) var en känd pianist som hade uppskattade program i Sveriges Television, där han spelade olika musikstycken för piano och berättade mer om dem och kompositörerna bakom verken.

Samtidigt härjade Ulf "den förträfflige Herr Thorén" (han kallade sig så) i samma forum, och han var en mästare på att hitta infallsvinklar på olika filmklipp. Fast när han lade in klipp på Leygraf och illustrerade det med Russ Conways "Lesson One" (eller "Kalle Johansson" som många nybörjarpianister känner stycket som) tog det hus i helsike- Leygraf skrev ilskna brev till TV-cheferna om att förföljandet måste upphöra. Fast det gjorde det inte utan ännu någon knorr från herr Thorén…

#8 En annan pianist vid namn Hans som hade uppskattade program i TV om klassisk musik var Hans Pålsson, som i det sena 1900-talet hade fina tittarsiffror för sitt "I döda mästares sällskap". Finns fortfarande att se på SVT Play.

#7 Apropå sorg. En av klassiska musikens mästare Johann Sebastian Bach skrev stycket Air för mycket länge sedan. Vackert, men vemodigt. Många förknippar det med Beppe Wolgers barnprogram från 1970-talet, andra som det stora valet när man bestämde musiken till begravningen. Själv minns jag Air när den spelades om och om igen på text-tv i samband med Estoniakatastrofen 1994.

Det spelades inte mycket klassisk musik på grammofon i mitt barndomshem, men jag minns att min mor var förtjust i Warsaw concerto av Richard Addinsell (1904-1977). Kompositören skrev musiken för filmen Dangerous Moonlight (1941), men stycket blev senare en rapsodi för piano och orkester.

Sten Broman var en väldigt speciell herre som bl.a. var programledare för den samnordiska musiktävlingen Kontrapunkt.

Den danska humorgruppen Linie 3 gjorde en parodi på programmet på 80-talet. Tyvärr verkar det inte finnas någon liveinspelning, så det får bli enbart ljudversionen. 😁

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Musikfr%C3%A5gan_Kontrapunkt

#12 Sten Broman hatade ju klassisk musik. Det var dragspel som gällde där.. Eller? 🤣

Mitt intresse för klassisk musik började nog i realskolan, där vi hade en musikdirektör (han titulerades så) som nog hade givit upp hoppet om att hitta några större musiktalanger bland oss. Istället spelade han musikstycken som han berättade om, och speciellt minns jag när han riktigt suggestivt skildrade om hur de döda vaknade av kyrkklockorna vid midatt och dansade på kyrkogården till dess tuppen gol i Camille Saint-Saëns symfoniska dikt Danse macabre.

"La danse macabre" framförs ovan av l'Orchestre Philharmonique de Radio France under ledning av Jean-François Zygel.

Minns i barn och ungdomen då det var sändningsuppehåll på tv under längre tid på dagarna då det visades testbild eller tv-tablå som vevades runt. Då spelades mestadels klassisk musik. Mozarts Piano Concerto no. 21 minns jag var flitigt spelad.

#13: Ungefär - fast tvärtom. 😁

Man behöver inte vara Bergmanfrälst för att älska hans för femtio år sedan filmatiserade teateruppsättning av Mozarts Trollflöjten- bara att få se den lilla flickan i publiken uppleva föreställningen var i sig ett genidrag! Att sedan Håkan Hagegård "för evigt" blivit förknippad med Papageno är bara rättvist. 😊

#17 Kusinerna Håkan Hagegård och Erland Hagegård. Där pratar vi riktigt skapliga pipor.

Göran Söllscher är en internationellt välkänd svensk gitarrist som spelar allt från de spanska mästarna till Beatles. Lennon/McCartneymaterial finns såväl på komplett LP som i generösa nyinspelningar på YouTube. Ovan hörs Söllschers tolkning av Yesterday med nostalgiska bilder till.

Lite kuriosa om Söllscher är att han är en "låghandikappspelare" i golf, han har varit näst intill den svenska eliten i den sporten.

#18 Sannerligen!

Sången till månen ur Antonín Dvořáks opera Rusalka från 1904 gör mig lätt tårögd. Operan bygger på ett libretto av Jaroslav Kvapil som inspirerades till den under en semesterresa till Bornholm 1899.

"Rusalka" har ryskt ursprung och betyder "förtrollat och förtrollande kvinnligt väsen". Rusalka är besläktad med de väsen som i sagorna, legenderna och myterna kallas för nymfer, sirener, undiner eller sjöjungfrur. Sjöjungfrumotivet är inte ovanligt och Kvapil hämtade troligen inspiration från sagor av Karel Jaromir Erben och Božena Němcová liksom från Friedrich de la Motte Fouqués saga Undine och H. C. Andersens Den lilla sjöjungfrun," skriver Wikipedia.

Här framförs sången till månen av den litauiska sopranen Asmik Grigorian.

Klassisk musik "talar" definitivt till mig, rent allmänt.
Dock kan jag konstatera att jag utvecklat en viss kräsenhet med åren, och jag kan utan vidare stänga av P2, då vissa verk framförs….

Mitt troligen tidigaste musikminne över huvud taget, är Carl Nielsens "Dimman Lättar". Min far brukade ofta spela den på sin tvärflöjt, när jag var barn, och kanske ännu tidigare. Jag kanske präglades på verket redan i livmodern…🙂 Det har, hur som helst, satt sig djupt…

I min fars samling av 78-varvare (som jag ärvt), finns ett försvarligt antal klassiska verk, som ofta spelades där hemma..
En vanligt förekommande skivetikett är Archiv Produktion.
Dock domineras samlingen av jazz.

#4: Jag har också LP:n med Vivaldis "Fyra årstider"..🙂

#4: Mindes lite fel när jag sa att det bara var De fyra årstiderna som fastnade. Kom på att vi spelade Griegs I bergakungens sal också.

Den dansade vi "balett" till vill jag minnas. Tror faktiskt att vi gjorde det till den andra musiken vi lyssnade på också faktiskt. Vi kunde ju inte dansa balett, men vi låtsades att vi gjorde det. 😊

#22: Har ett vagt minne av att vi kan ha lyssnat till William Tell Overture också. Annars kommer jag nog ihåg den från dörrklockan jag hade på 80-talet. Då var det modernt med klockor som spelade en melodi när någon ringde på dörren. Såvitt jag minns var det den här jag valde som ringsignal. Dock inte med Mike Oldfield. 😊

#20 Ser nu att Kungliga Operan för första gången sätter upp Rusalka, ett litet lustigt sammanträffande. Tyvärr verkar man på nutida vis blanda in "samtida samhällsperspektiv". 🤔

#24: Vad mig anbelangar, hade de gärna fått uppföra originalverket i stället.

Men, jag tillhör ju "Det Gamla riket"……🙂

#21 Nielsens "Dimman lättar" känns aktuell inte minst så här års, när dimman då och då smyger sig på oss i tidig morgon. Jag har stycket på både vinyl och CD, och speciellt förtjust är jag i en inspelning med Gunilla von Bahr och Karin Langebo. Ovan står dock Aarhus Symfoniorkester för framförandet.

"Taagen letter" ingår i verket Moderen, en svit med musik för scenen, Op. 41. Nielsen skrev stycket att uppföras 1921 i samband med firandet av återföreningen av Nordslesvig/Sønderjylland med Danmark året före. (Olika källor.)

Inom popmusiken har det då och då dykt upp enstaka utgåvor, som haft en tydlig anstrykning av äldre tiders musikspråk.

Jag kommer hastigt att tänka på Sunny Girl med Hep Stars, och Lady Jane med Rolling Stones.

För att inte tala om A Whiter Shade Of Pale med Procul Harum, där man oblygt "snott" några takter från Johann Sebastian Bach….

#27 #5 I Gilbert Bécauds "Et maintenant", även känd som "What now my love" i engelskspråkig version, känns närvaron av Bolero av Maurice Ravel högst påtaglig.

#28: Sabre Dance med Love Sculpture får heller inte glömmas. i sammanhanget…

#28: Ja, i synnerhet i Elvis Presleys version.

Walter Murphy gjorde sin egen version av A Fifth of Beethoven

Någonstans kring frigörelsen från Yardbirds, gav Jeff Beck ut en singel med den instrumentala Beck's Bolero , influerad av Ravels d:o.

#31 En välkänd blinkning till den klassiska reportoaren är Electric Light Orchestras intro till Chuck Berrys "Roll Over Beethoven" på albumet ELO 2 1973 med anslaget från från Beethovens femte symfoni tillsammans med temat från Peter Gunn av Henry Mancini.

Youtubeklippen med klassisk musik brukar mestadels och av "naturliga" skäl bestå av konsertbilder, men här släpper den svenske klarinettisten Martin Fröst och en dansare loss i ett stycke ur Vivaldis Concerto för Clarinet & Orchestra No.1 (med Concerto Köln som medverkande men osynliga).

Den som vill veta mer om Martin Fröst kan göra det i en dagsfärsk söndagsintervju på SR.

Eftersom jag tolkat trådstartarens ingress som att tråden är avsedd att handla om vårt eget förhållande till den klassiska musiken kan jag väl då berätta att för många år sedan nu lyssnade jag gärna på elektronisk musik, och jag köpte flera skivor med Isao Tomita och Ralph Lundsten framförallt. Tomita gjorde, förutom egna tolkningar av klassiska stycken, musik influerad av rymden och scifi, medan Lundsten var mer jordnära och skrev egna kompositioner inspirerade av folkmusik och sägner (även han gjorde dock, liksom Tomita, rymdinspirerade verk.)

Jag var till och med i vad som väl var ett slags fanclub för Lundsten, den hette något med Andromeda, vill jag minnas. Den var nog ungefär som liknande fanklubbar för popartister inbillar jag mig (jag har aldrig varit med i någon), med information om artisten, medlemstidning och vykort. Jag har även några personliga hälsningar från kompositören själv undanstoppade. Trots den musikform han sysslade med var Lundsten ingen "svår" person, till exempel hörde hans sommarprat på radion till de mest avlyssnade på sin tid.

Ett av Lundstens kompositioner hette "I vida världen", och jag vill minnas att den var signaturmelodi för Sveriges Radios utlandssändningar några år. Trots att inlägget handlar om Lundstens elektronikmusik kommer det här stycket dock i körversion nedan, med Sundsvalls kammarkör under Kjell Lönnås ledning.

#35: Hans musik är bra. Minns inte säkert, men det är möjligt att jag har en av hans CD i skivhyllan.

Har för mig att hans hus hette Andromeda och att det var rosa.

#36 Ja, han hade ju sin Andromedastudio inrymd i kåken. Den och han själv förekommer i flera kortare och längre inslag utspridda på flera decennier på YouTube. Här ett av de kortare reportagen.

Skall väl inte lämna ämnet utan att även låta Tomita "komma till tals". Även han förekommer flitigt på YouTube, såväl i presentationer som i form av utlagd musik. Vad gäller den senare omfattar den väl två kategorier- en med musik plus bilder på konvolut, och en annan där hans musik bildsatts med högst varierande resultat. Eftersom det är tråkigt med bara bilder på skivomslag tar vi Tomitas tolkning av Debussys Clair De Lune med pålagda bilder.

^{Apropå elektronikmusik är förstås inte Jean Michel Jarré att förglömma, även han finns representerad i min skivsamling. Tror trådstartaren också gillar hans musik, så vi får kanske anledning att återkomma. 😉}

#27 ff "Slötittade" lite på Klassiska klubben på SVT igår kväll, och där fick man veta att det finns musikaliska referenser till Stravinskijs Eldfågeln i flera senare stycken, bl.a. Alphavilles "Big in Japan". Får väl lita på det då…😏

Radiokören firar i likhet med Sveriges Radio hundra detta år, och det uppmärksammas av Föreningen Svenska Tonsättare, som tilldelar dem årets Interpretpris i form av en staty skapad av Evelina Dovsten. Här framträdde de i fint sällskap vid firandet av en tidigare hundraårsjubilar.

Länk.

#35-38: För att spinna vidare på Lundsten/Tomita-spåret, får jag väl nämna, att det mitt föräldrahem fanns ett album, innehållande Karlheinz Stockhausens Gesang Der Junglinge.
Jag har aldrig upplevt detta stycke särskilt behagligt att lyssna på, även om jag som barn fascinerades av tekniken, och det vid den tiden futuristiska i fenomenet "elektronmusik".
Därmed existerar verket i min personliga "kulturkanon", och skivan ligger nu bland mitt arvegods. Dock toppar den inte min "spellista"….🙂

#41 Stockhausen, Bo Nilsson och de snubbarna är över min horisont. Jag tyckte att Tomita & Co var intressanta en period, men de lämnade kanske inga bestående intryck efter sig. Jarré kan nog ha lite längre konstnärlig ryktbarhet med sina installationer i förening med musiken.

#35ff Ett litet kuriosasammanträffande angående Ralph Lundsten må vara att jag ser att det idag är 89 år sedan han föddes. (Han avled dock för två år sedan.)

#42: Nej, Även om jag ser mig som en någorlunda bred allätare på musikens område, ligger Bo Nilsson & Co en bit "bortom" mitt frivilliga lyssnande.
Teknikaliteter kan vara intressant att studera och notera, men därifrån är avståndet till behagfull njutning tämligen påtagligt…🙂

BTW: Jag har ett minne från ungdomen, då min mor hörde en radiointervju (inte musiken) med Bo Nilsson, och därefter sågade honom fullständigt, som "pretentiös och uppblåst"…🙂

Mitt intresse för klassisk musik är ganska brett, men samtidigt begränsat.
Om jag tvingas precisera vad jag nyss skrev, lutar jag nog, personligen, mer i riktning mot Bach, Chopin, allmän barock osv, än mot "Mozartskolan", om det nu kan tjäna som beskrivning.
Ingen skugga över Mozart, som på många sätt var innovativ och genial, men jag har svårt att slita mig från känslan att han hade en tendens att strö litet väl mycket socker över sina anrättningar, vilket han, om man frågar mig, inte hade behövt göra….

Vivaldis "Hösten- L'Autunno" är lätt att ta till sig så här års, och klippet får bli III. Allegro, med Konstanty Andrzej Kulka och Igor Kipnis samt Stuttgarter Kammerorchester under Karl Münchingers ledning.

#44 Säger "ja och amen" om alla de gamla mästarna, bland vilka även Mozart har sin givna plats för mig.

#45: Alla årstider har sin charm, så och Vivaldis. 😊

Inte nostalgiskt men klassiskt: "Hösten 2026 äntrar Andrés Orozco-Estrada Berwaldhallen som ny chefsdirigent. Han har tidigare gästspelat med Sveriges Radios Symfoniorkester och var en stor favorit när valet skulle göras", skriver SVT Nyheter.

"– Den här orkestern är redan på en superb nivå, så det jag går igång på som dirigent är frågan: ”Hur kan vi bli ännu bättre?”, säger Orozco-Estrada till samma källa.

#33: Då tar vi väl Chuck Berry's Roll Over Beethoven också. 😊

Jag undrar om inte Victor Borge var den bästa ambassadören för klassisk musik i den generation jag tillhör? Samtidigt som han var hejdlöst rolig var han ju verkligen musikaliskt begåvad, och hela tiden behandlade han den klassiska musiken på ett kärleksfullt sätt och musikerna älskar det lika mycket som publiken. 😊

Några minuter med något av de många klippen med Borge på YouTube skingrar dystra tankar åtminstone hos mig! Här är ett klipp när han går loss på Komedianternas dans av Smetana. (Ljudnivån är något låg, så man kan med fördel höja ljudet lite.)

#49: Kommer ihåg när jag såg honom på tv när jag var barn. Skrattade så tårarna rann. 😄

#49 ff Ett nummer med Borge som åtminstone jag gärna minns är det då han skojar med flöjtisten Michala Petri när han 1989 firade sitt åttioårsjubileum i Köpenhamn med en konsert. Att spela blåsinstrument och vara full i skratt är en utmaning visade det sig: "She called that by far the hardest challenge of her professional career", skriver Wikipedia 😊

#51: Kommer också ihåg det. 😊

#49: Ja, Victor Borge förtjänar ett omnämnande, och får inte glömmas bort…👍
Precis som du säger, var han en brobyggare mellan den s.k. finkulturen och den bredare publiken, och åstadkom detta utan att misshandla klassikerna på ett ovärdigt sätt.
Han har fått mig att skratta mycket….🙂

Vi hade musiklektion en gång i veckan på högstadiet. Det var skiftande tema vi skulle gå hem och läsa på. Ett tag var det dom klassiska mästarna. Wolfgang Amadeus Mozart från Österrike, Ludwig van Beethoven och Johann Sebastian Bach från Tyskland, Antonio Vivaldi från Italien, Frederic Chopin från Polen, och Pjotr (Peter ) Tjajkovskij från Ryssland. Vi fick papper av läraren med information som idag står på Wikipedia. Viktigt att veta deras härkomst och namnge symfonier då vi fick prov det 😊

#54: Kan inte minnas att vi fick plugga de gamla mästarna i skolan, men jag kan ha förträngt det. Detta trots att vår musiklärare på högstadiet var en gammal operasångare. Har efteråt förstått att han tydligen var rätt känd på sin tid, men han var nog lite på dekis när vi hade honom som lärare. Fast sjunga kunde han fortfarande.

Det ryktades att han och två andra lärare hade hembränneri i en källare på skolan. Om det var sant vet jag inte, men jag tror det. Något som vi elever märkte, även om han trodde att han var diskret, var att han hade ett litet skåp i musiksalen. Där förvarade han en flaska (eller kanske fler) med sprit av något slag, och ett glas. När vi skulle jobba med något skriftligt så brukade han öppna skåpet och ta sig en hutt. Vi var flera som såg det, för vi satt ju inte alltid och stirrade ner på papperet.

Våra nordiska kompositörer är förstås också väl värda uppmärksamhet: Carl Nielsen har vi redan varit inne på, men vi har ju Grieg, Peterson-Berger, Alfvén, Lars-Erik Larsson med flera. Lars-Erik Larssons Förklädd Gud är en favorit, jag var på en konsert i Örgryte kyrka för många år sedan där Mikael Samuelson var recitatör av Hjalmar Gullbergs text. Andra halvan av konserten var han solist i olika verk- Samuelson är ju operasångare, även om nog många förknippar honom med rollen som sjökapten i Rederiet.

Länkmusiken här består dock enbart av förspelet till Förklädd Gud och det är Sveriges Radios symfoniorkester under Stig Westerberg som står för framförandet från 1974.

#55 Fick ni lära er några nubbevisor? 😉

#56: Inte vad jag minns. 😁

Att få en asteroid uppkallad efter sig är få förunnat, men en av nittonhundratalets mest kända dirigenter Herbert von Karajan (1908-1989) förärades det postumt 1992, då en asteroid i huvudbältet döptes till 6973 Karajan av japanska astronomer.

Även om von Karajans namn solkades av hans medlemsskap i tyska nazistpartiet 1933-1945 och många judiska musiker vägrade spela för honom hindrade det inte att han senare kunnat verka på världens stora konsertestrader. Av någon anledning förknippas han ibland med den traditionella nyårskonserten med Wiener Filharmoniker men faktum är att han dirigerat den endast en gång, nämligen 1987.

På länken nedan dirigerar von Karajan Berliner Symfoniker 1972 i ett stycke som knappast behöver någon närmare presentation. (Det visas en "gråskylt" från YT inledningsvis, men klippet kan spelas upp utan problem.)

Även Sverige har förstås haft sina dirigentmonument - en av dem var den koleriske Sixten Ehrling (1918-2005) som blev sur inför frågor om han var släkt med Thore Erling och vansinnig om han titulerades "du" istället för "maestro". 😁 Minns att han en gång till frågades om det fanns något från popens värld som han tyckte var bra, och då framhöll han trummisarna, han imponerades av flera av de mest kända.

Det finns otaliga skivinspelningar med Ehrling vid dirigentpulpeten utlagda på YouTube men få med rörliga bilder. Ovan är ett av de senare, där han dirigerar den danska radioorkestern med Michaela Fukačová som solist i Elgars Concerto Part 3 and 4 M. (17:14).

#59 En dirigent med motsatt utstrålning än Ehrling var Sten Frykberg (1910-1983). Han höll sig med fördel inom landets gränser, och förutom sitt dirigentskap var han anställd på Sveriges Radio, där han med sin vänliga och kunniga framtoning lockade många åhörare till Önskekonserten, jag tillhörde den stora lyssnarskaran.

Frykberg var inkallad som furir under andra världskriget, och han skrev vid en musiktävling där den välkända marschen "Bohus bataljon".

En av mina första upplevelser av klassisk musik kan ha varit när något av mina äldre syskon i mitten på femtiotalet hade köpt en skiva med musik ur Bizets Carmen, fast jag var nog då inte medveten om att musiken kallades "klassisk".

Ovan är från en senare uppsättning från Metropolitan, med Elina Garanca som Carmen.

#61 När man talar om tro…Carmen så står hon om inte farstun så i TV på lördag (kan ses på SVT Play redan nu och till 21 april 2026). Det är en föreställningen från Royal Opera House i London med Aigul Akhmetshina som Carmen som visas.

Operetterna har blivit färre med tiden och ersatts av musikaler. Ett mellanting mellan operett och och revy svarade AB Svenska Ord för 1969, då man satte upp "Spader Madame", byggd på musik av Frans Schubert med svenska texter av Danielsson/Alfredson.

Så gott som allt som Svenska Ord gjort brukade få lysande recensioner i media, men Spader Madame bemöttes kallsinnigt, revyn fick läggas ner efter vårsäsongen och produktionen gick med förlust. Med tiden verkade dock madamen ha fått viss upprättelse, och en del nummer har väl blivit smått klassiska, som "Donna Juanita" i Monica Zetterlunds tappning. Tyvärr finns den inte med rörliga bilder på YouTube, men Helen Sjöholms version från 2004 är ett gott alternativ.

Spader Madame kan fortfarande ses på Öppet Arkiv.

Idag är det tvåhundra år sedan valskungen Johann Strauss den yngre föddes. Vi firar det på bästa tänkbara vis med Wiens Filharmoniker (Luisi) och An der schönen blauen Donau.

#63: Monicas version hörs lite då och då på P4 Plus. Har alltid tyckt om den, så jag förstår inte varför musikalen floppade. Fast jag har förstås inte sett den. Kanske resten inte var lika bra.

#65 Jag minns att jag gillade Spader Madame när den sändes på TV och jag blev också förvånad över att den fick så snipigt mottagande. Men det var 1969 med allt vad det innebar i samhället, och en anklagelse var att det var "finkultur"- många ville ju se Hasse&Tage som samhällskritiska. Samhällskritiken fanns ju faktiskt även i revyn, för den som ville lyssna med det örat- Donna Juanita t.ex. 😏

Ja, Monicas version står nog i särklass."Den finns förstås också på YouTube, om än bara i audioformat.

#66: Nu när du säger det så tror jag faktiskt att jag också såg den när den sändes på TV. Fast jag minns inte så mycket av den.

Kollade igenom listan över låtarna i musikalen, och den enda andra titel jag känner igen är "Pigornas Kurt", även den med Monica Zetterlund.

Svenska Ord hyllade en annan storhet, Hans Christian Lumbye (1810-1874), med kortoperan "Rosornas krig" som inslag i Svea Hund på Göta Lejon 1976. Den finns också på SVT Play, men det är tunnsått på YouTube från den, så vi går väl till originalet. Här är en Lumbyeklassiker med ett sällan hört intro.

#68: Den av Lumbyes kompositioner som jag - och förmodligen de flesta andra -känner bäst till är Champagnegalloppen.

#69 🍾 Absolut!

Som står att läsa i Minnesboken har skådespelaren Björn Andrésen avlidit. Hans genombrott och kanske samtidigt hans öde var rollen i Viscontis film "Döden i Venedig" 1971. Jag har inte sett filmen, men temat i den, adagiot ur Mahlers femte symfoni, tycker jag är fantastisk vackert.

Carl Orffs Carmina Burana dundrade ganska ofta på grammofonen hemma hos oss.
Begåvat…?…ja Mäktigt…?…ja.
Dock har jag, otacksamt, aldrig lärt mig att njuta av detta verk. Som barn tyckte jag att det var obehagligt, och åren har aldrig riktigt lyckats förändra min uppfattning….🙂

#72 Den gillar jag skarpt! 😏

Bobbie Ericson (1925-1999) var informationschef på Stockholms Rederi AB Svea, men det han var allmänt för var väl dock att han skrev musiken till flera bidrag till Melodifestivalen, däribland "April April" som vann den svenska uttagningen 1961 och "En gång i Stockholm" som vann två år senare. Men anledningen till att han nämns i den här tråden är att han även komponerade ett stycke som jag (och många med mig) gillar, nämligen "Utskärgård". Stycket gavs första gången ut 1962 med Hans Wahlgrens orkester och i kapellmästarens arrangemang, men i videon ovan är det Sveriges Radios Symfoniorkester som framför den i en senare inspelning från Skansen.

#74: "Utskärgård" har alltid funnits på min "gilla-lista"..👍

Johann Pachelbel (1653-1706) var en tysk kompositör under barocken, och de flesta av oss känner väl honom bara för ett verk, Canon i D. Kanske framförallt i de angloamerikanska länderna är stycket mycket spelat i samband med vigslar, och lär förekomma vid bröllopsscener i diverse långfilmer.

I klippet ovan hör vi verket framföras av San Francisco Early Music Ensemble i den sättning som kompositören skrev det för, men stycket har arrangerats för allt från solopiano till full symfoniorkester. Så här i jultid kan det även passa på att lyssna på Trans-Sibirian Orchestras tolkning i form av Christmas Canon (den finns även i tråden Nostalgisk julmusik).

Så här års känns det inte långsökt att få Bachs juloratorium i tankarna. Berwaldhallens hemsida får stå för faktaunderlgaet: "Johann Sebastian Bachs Juloratorium (BWV 248) är en serie av sex kantater som skrevs för att framföras under julhelgen 1734–1735. Verket berättar historien om Jesu födelse och är uppdelat i sex delar, en för varje dag från juldagen till trettondagen. Musiken är både festlig och innerlig, med körer, arior och recitativ som skildrar olika scener från julevangeliet. Juloratoriet är ett av Bachs mest älskade verk och framförs ofta under julkonserter runt om i världen."---

Det välkända stycke (4:56 långt) som framförs här beskrivs av ovanstående källa som "den pastoralt gungande Sinfonian som tar oss med ut på fälten till herdarna". John Elliot Gardiner dirigerar, men orkestern uppges inte för klippet. Efter lite sökande har jag kommit fram till att det bör vara en orkester med engelska barocksolister, Monteverdi Choir samt en i övrigt "anonym" orkester som framför verket i Herderkirche i Weimar.

Mycket njutbart…👍 ♪ ♫ ♪ i likhet med hela Juloratoriet…🙂

Svenskättlingen Leroy Andersons "Sleigh Ride" är ju en julevergreen, men han har också skapat "A Christmas Festival", ett julmedley som specialkomponerades 1950 för Arthur Fiedlers Boston Pops Orchestra och som numera spelas i många konsertsalar på olika håll i världen. Här blir det ett extraplus för tomteluvorna. 🎅🤶😉

#79: Vackert, och bra hopfogat. Här rymdes många kända julörhängen….🎅🙂

Adeste Fideles är en julpsalm tillkommen omkring 1740 och som har tillskrivits olika kompositörer, däribland kung Johan IV av Portugal. På engelska känner vi den som O, Come All Ye Faithful och i Eva Norbergs översättning från 1974 till svenska heter den Dagen är kommen.

Här framförs den av ORF Radio-Symphonieorchester Wien (Erwin Ortner) med sångsolister och körer.

Zacharias Topelius dikt "Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt" från 1887 tonsattes 1909 av Jean Sibelius som "Julvisa" och då fick vi en älskad julpsalm/-sång i Finland såväl som i Sverige.

I en intressant P2-produktion, får vi på ett personligt sätt bekanta oss med några av Bachs 6 cellosviter, som upptäcktes i Barcelona 1890, samt med två av dess utövare.

Minnen av Bachs cellosviter

#83 Råkade faktiskt höra en hel del av det programmet på radion den gångna natten och det var oväntat givande, så jag skall lyssna färdigt vid tillfälle.

Då är det dags att lämna det klassiska julskivearkivet och se vad som finns att tillgå inför nyår, och så klart: Händels "Music for the Royal Fireworks" känns väl självskrivet i det sammanhanget, trots att det aktuella fyrverkeriet ägde rum en annan tid på året, den gången 1749. Valet faller på den femte satsen, det pampiga allegrot La Réjouissance och det är "som sig bör" London Symphony Orchestra som klämmer i för kung och fosterland. (Dirigent Sir Charles Mackerass?)

#85 Ännu ett stycke som förvisso inte har ursprunglig nyårsanknytning men som fått det är "Champagnegaloppen" från 1845 av Hans Christian Lumbye. Här är det Danish National Symphony Orchestra (dir. Fabio Luisi) som står för bubblet.

"En vals av valsernas kung, vårt öra smeker. Följ med och dansa och sjung, när livet är ungt och leker", som det heter i visan: nyårskonserten från Wien är ju ett återkommande inslag på TV-tablån. Konsertens ursprung kan härledas till 1939 och solkas ned av Goebbels inblandning i uppstarten, idag är dock evenemanget rumsrent och älskat av tittare/lyssnare över hela världen. Men utan valskungarna hade man stått sig slätt! Och apropå nyssnämnde Fabio Luisi så äntrade han dirigentpulpen för evenemanget 2010.

I Juletid är det föga förvånande att åtminstone någon gång få höra Konungarnas Marsch (La marche des rois), som är en gammal traderad fransk julsång med diffust ursprung.

I år såg dock slumpen till att jag fått höra den ovanligt många gånger, via olika kanaler. Något som jag inte haft något emot, då det är en gammal favorit….
De senaste ca 10 åren har jag faktiskt haft just den som väckningstema i min gamla Doro-telefon, där den minsann finns som förval…🙂

Här i en kort men finstämd instrumental version, signerad Philomène Irawaddy.

🎅

#88: Den kan jag inte minnas att jag hört tidigare. 🤔

#89: Den dyker upp då och då, i olika medier. oftast kring jul.
Ibland som körverk, och stundom som ganska brôtig marschmusik med full orkester. Jag gillar den litet mer minimalistiska versionen, här ovan.

"Telefonversionen" hör jag inte alltför ofta numera, eftersom pensionärstillvaron inte tvingar fram så många väckningssituationer….🙂

^{"Brötig" eller ej 😉: Bizets L'Arlésienne Suite No. 2 / med Berliner Philharmoniker (Karajan)}

#88 Jo då, den har man väl hört några gånger, bland annat som här i Bizets tolkning (en minut in i stycket).

Istället för nyårskort: Ludwig van Beethoven tonsatte nyårshälsningarna till sina vänner, som här, en fyrstämmig canon som han 1815 sände till sin vän Johann Bapdst von Pasqualati.

Canon a 4 Glueck zum neuen Jahr WoO 165 - Ludwig van Beethoven

#92: Den var fin…👍
Sociala medier har gamla anor, och behöver inte nödvändigtvis vara digitala..🙂

"Från hotellet hörs en trio i Tosellis serenad, det är kväll i min lilla stad"- de raderna känner väl de flesta igen från Per-Martin Hambergs "Nu tändas åter ljusen" som han skrev 1944. Många av oss har nog hört denna serenad tidigare, men inte vetat att det var just den, hör själv! Och vem Toselli var får vi veta här.

Precis som "O Helga natt" (Adams julsång) med Jussi Björling är ett obligatorium till julen så är hans inspelning av "Sommarnatt" av dansken Mogens Schrader inget jag vill missa i midsommartid. Orkester leds av Nils Grevillius.

#95: Har inga särskilda sommarlåtar jag vill lyssna på till midsommar, men det finns många låtar som påminner mig om barndomens sommarlov. Kan dock inte komma på någon just nu. 😊

Den här är inte en av dem, men jag tycker det är en fin sommarvisa ändå.
Vivaldi - Sommar (De fyra årstiderna), Rousseau

#95-96: Jag kan inte komma på något speciellt musikstycke som jag förbinder just med midsommar, men allehanda kompositioner med naturmotiv, av t.ex. Wilhelm Peterson-Berger eller Bobbie Ericson, framkallar solklara ☀️ sommarvibbar hos mig.
På samma "lista" finns också Hugo Alfvén, skall tilläggas…

Ja, Hugo Alfvéns "Midsommarvaka" kan man ju inte undgå att få i tankarna, och lite speciellt är det att höra den framföras med honom själv som dirigent.

Nästa tråd här.