Ja, gud! Jag minns den serien med fasa eftersom jag var så rädd fär ljudet som uppstod när det började gunga, men idag vet jag att Staffan spelade på en såg.

Nä för sjutton vilken skräckupplevelse att titta på det😮😃

#2 Idag klarar jag av det, men då ska gudarna veta att jag tycker ännu sämre om den här serien.

Ja för sjutton….nu börjar det bli riktigt creepy!!😮

#4 Allra hemskast var den dova rösten som föreställde Herr Fantasi! Yikes!

Äldre tråd i samma ämne (nu låst).

Staffan Westerberg, "mannen som gav pannkakan ett ansikte", har avlidit i en ålder av 92 år.

Länk.

#7: Han fick ett långt liv.

Slapp få barndomen förstörd av honom, för jag var för gammal för att titta på Vilse i pannkakan när det sändes. Tror dock att jag tittade någon gång för att se vad det var alla pratade om, men vill minnas att jag inte orkade igenom hela avsnittet. Tyckte det var bedövande tråkigt. 😊

#8 Jag tillhörde inte heller pannkakegenerationen och såg alltså inte programmet, men uppenbarligen gjorde det ett outplånlig intryck på många. Känner man igen Staffan Westerberg så är det nog till stor del genom pannkakan.

#7-9: Jag är också litet för gammal för att tillhöra den tänkta målgruppen, men visst såg jag något eller några avsnitt, som dock inte satte några djupare spår i min själ, och inte heller hos några barn i min närhet, såvitt jag har märkt…….

Om Storpotäten & Co skapat djupa trauman, varför blev vi då inte allvarligt skadade av "Bland Tomtar och Troll", Kapten Bäckdahls skafferitroll, eller Thomas Funcks figurgalleri….?

Ett undantag kan vara den tidiga svenska tv-versionen av "Andy Pandy", som var så erbarmligt usel, att den kanske framkallade dödslängtan hos somliga tittare…😁

#10: Jag älskade både Humle och Dumle och Andy Pandy när jag var barn. Inget trauma där inte. 😁

#11: Humle och Dumle gillade jag skarpt, och Thomas Funcks alla figurer (och alla hans ljudeffekter), var också favoriter…🙂

#12: Ja, Kalle Stropp och Grodan Boll gillade jag också - som synes av det vällästa exemplaret av min bok. 😊

Kan inte säga att jag följt Staffan Westerbergs karriär särskilt idogt genom åren, men hans "CV" är, vid studium, både lång och innehållsrik, vilket även inkluderar åtskilliga utmärkelser.

Om vi får se några "in memoriam"-produktioner så småningom, behöver det inte alls kretsa kring pannkakor. Urvalet är stort.