Förr var jag en flitig besökare på bibliotek, och det började redan i skolåren, då vår skola hade sitt skolbibliotek öppet en kväll i veckan.

Nu var det faktiskt åratal sedan jag besökt ett bibliotek, och det började redan innan pandemin. Överhuvudtaget läser jag sällan några böcker numera, ens ur det egna beståndet av olästa böcker. Det kan bli något kapitel ur en fackbok av något slag, men ingen skönlitteratur. Det blir TV-tittande istället, och hjärngympan består av ökat korsordslösande.

Jag har alltid älskat bibliotek, känner mig så rik när jag går där. Mamma tog tidigt med oss barn till biblioteket och vi fick välja böcker som hon läste högt.
I mellanstadiet fick jag jobba på skolbiblioteket vissa lunchraster. Oj, så stolt jag var.
Under många år bar jag med mig travar hem som jag lagrade under sängen. Låg och tjuvläste när mamma och pappa lagt sig. Bytte behändigt en utläst bok mot en ny från högen under sängen.

Mina egna barn har jag också tagit med tidigt till biblioteken och alla är storläsare till min glädje. De äldsta hade skolbibliotek, men det försvann tyvärr när skolan blev kommunal.

För några år sedan började vi vistas långa perioder utomlands. Jag kunde får förlängda lån och släpade med mig några böcker, men sedan blev det slut på det och det gjorde tyvärr att mina fysiska biblioteksbesök upphörde. Jag skaffade läsplatta och lånar böcker digitalt, och nu har det blivit en vana, och jag glömmer bort att jag kan låna fysiska böcker när vi är hemma. Borde ta mig i kragen…..

Jag har senaste året hittat tillbaka till biblioteket, och lånar nu främst kokböcker!

Förr lånade jag mycket böcker och när jag flyttade in i min lägenhet låg biblioteket bara 200m bort, sedan flyttade biblioteket till centrum i en sån där modern lokal i betong och glas som mest bara känns kallt och otrevlig att vistas i så jag har aldrig lånat böcker där och det är nog en 7-8år sedan biblioteket flyttade. Jag har nog bara varit där ett par gånger ex. vid röstning inför val och liknande. Jag går på vattengympa i grannorten och där är entren till simhallen inne i biblioteket och det är ett mera gammeldags bibliotek där det känns varmt och hemtrevligt så det händer att jag sätter mig i läshörnan där och läser tidningar. Märkligt när man gör bibliotek till kalla sterila miljöer och inte tänker på att det ska vara en miljö som känns mysig så man vill vara där

Jag, som alltid varit glad för att läsa, hade turen att ha tillgång till barnavdelningen på stadsbiblioteket. Det låg på andra sidan Drottninggatan och bara några hundra meter bort, så jag kunde gå dit och låna böcker innan jag var gammal nog för skolan och skolbiblioteket. De sagohäften som man kunde köpa på EPA (för 25 öre/ stycket) räckte ju inte så långt. Detta var på 40-talet.

Här jag bor nu hade vi tillgång till bokbuss i många år och jag var en av de låntagare som lånade flest böcker. När bokbussen slopades lovade min son att han skulle hålla mig med så mycket böcker som jag ville ha. Han köpte på loppmarknader och det gjorde jag också når idrottsföreningen här hade loppmarknad, så jag har aldrig lidit brist på böcker.

Jag såg ett foto från det bibliotek jag besöker mest. Det var taget 1988, och då hade dom ett skåp med utdragbara lådor. Som en byrå ungefär som förvarade kort i bokstavsordning där varje bok hade ett kort där man kunde söka efter en bok. Idag "googlar" man ju boktitel på bibliotekets egen dator. Jag minns att korten inte stoppades tillbaka i ordning också.

Dom satte upp en lapp på biblioteket för länge sedan. "Dra inte streck med penna där du slutar läsa. Använd gärna bokmärke, men helst inte en ostskiva!"😁

Mycket olika varianter av bokmärken bibliotekarier råkat ut för genom åren troligtvis 🙂 Själv använde jag ett gammalt kvitto. Lånar inte böcker längre utan läser ibland på biblioteket. Är det en intressant bok så skriver jag upp sidonumret där jag slutar läsa.

#7 har du också fått en del vykort i böcker?

#8: Jag har hittat både visitkort och vykort i böcker. Lånade såväl som köpta på second hand.

#8 #9 Inget vykort, men en hundralapp hade man inte tackat nej till om man hittat 🙂 Förr var även översta hörnet vikt i böckerna men numera är sidorna släta och fina. Jag tror man får betala böter om man skadar böckerna numera. Det var inte så noga förr

När jag var fem år gammal flyttade vi till en liten by där biblioteket bara var öppet två dagar i veckan. Vill minnas att de bara hade öppet två eller tre timmar, och jag hängde på låset när de skulle öppna och stannade tills de stängde. Lånade åtta böcker varje vecka, för jag läste en bok om dagen, förutom på söndagar då jag läste två. (Lärde mig läsa när jag var 3,5 år gammal.)

Lärde naturligtvis känna bibliotekspersonalen, så redan innan jag började skolan blev jag betrodd med att stämpla mina egna låneböcker. Så småningom fick jag hjälpa till att stämpla andras böcker också. 😊

Några månader innan jag flyttade från byn så flyttade biblioteket in i bottenvåningen på huset jag bodde i. Hann inte besöka det så många gånger innan vi flyttade (var inte så flitig besökare då) och efter flytten har jag inte varit på biblioteket så ofta - förutom skolbiblioteket på gymnasiet.

Mitt första minne från bibliotek var när jag började skolan. De hade ett litet skol- bibliotek som var öppet på måndagar före skolan började och fram till lunch. Inte så många timmar alltså. Sen hade det öppet på torsdagskvällarna mellan 18 - 20 har jag för mig och då var det de andra byborna som kunde låna.

Mitt första minne var när vi i första klass skulle få våra första lånekort och när det var min tur kom jag inte ihåg vad vi hade för adress. Jag försökte desperat berätta för bibliotekarien var huset låg och allt möjligt men hon ville ha min adress, så jag fick gå hem utan lånekort och fixa adressen till nästa vecka.
Så ledsen jag var men kommer inte ihåg ifall jag grät eller inte, men det skulle inte förvåna mig om jag gjorde.
Sen var jag nog en av de få som lånade i stort allt som gick att läsa i det biblioteket. Även efter att jag slutat i den skolan och börjat på högstadiet fortsatte jag låna där tills jag flyttade från byn.

2025 Apropå barnböcker: på Waldemarsudde pågår en utställning av barnboksillustrationer till den 17 augusti.

#13 Kultursidesrecension av utställningen.

Länk.

En man som återlämnade en lånebok på Kungälvs stadsbibliotek för en vecka sedan konstaterade att "den var lite sen", och det stämde ju: "Nu var det 1914" av Eyvind Johnson skulle ha lämnats tillbaka 29 september 1976…

Med förseningsavgift skulle returen ha kostat cirka 25.000 kronor, men bibliotekarien lät nåd gå före rätt. Nu väntar kanske en plats i en utställningsmonter i biblioteket för boken.

Källa.

Det största som hände när jag fyllde fem var att jag fick ett EGET lånekort. Varför det var så viktigt vet jag inte riktigt - jag kunde ju inte ta mig ensam till biblioteket i vilket fall.
10 minuter före stägningsdags på min födelsedag kom pappa på att "Lona skulle ju ha ett lånekort" (förmodligen hade Lona tjatat rätt mycket om detta ett bra tag😉😁), in med ungen i bilen och ner till biblioteket där han fick tigga och be för att få komma in efter att de hade stängt.
Tack snälla bibliotekstanten, snart 50 år senare! 🌻❤️📚

Jag lånar sällan böcker på biblioteket numera eftersom jag glömmer att lämna tillbaks dem och helst vill ha egna böcker, men bokbussen stannar precis utanför dörren några gånger per termin.
De har mest barnböcker men man kan ju beställa, lyxigt att få det "hemkört".

Jag besöker sällan ett bibliotek numera, men i mitt långtidsminne, erinrar jag mig doften och tystnaden 👍

#17: Tystnaden är numera ett minne blott.

#18 Ja, ett kort nedslag i nutid visar att folkbiblioteken inte är vad de en gång var… 🙄

^{(Har inga intentioner att föra en debatt i frågan här, ämnet har blossat upp på Politik iFokus liksom Debatt iFokus då och då de senaste åren.)}

#19: Tänk om våra bibliotek i stället fick vara bibliotek och bibliotekarierna bibliotekarier. Ja, numera verkar det som om biblioteken har förvandlats till någon slags ungdomsgård och träffpunkt för alla som behöver hjälp med saker som inte har med biblioteken att göra.

Här byggdes det ett nytt futuristiskt bibliotek i en betongbunker en trappa upp i centrum för ca 8år sedan, inte alls lockande för spontanbesök. Jag var där och besökte det när det var nytt men sedan har jag inte varit där det ar inte alls mysigt och trevligt sitta där. Har varit på biblioteken i närliggande orter där det ligger i centrum i markplan då har jag varit där och läst någon tidning el dyl medans jag väntar på tåget el dyl

Besöker ett bibliotek i just denna stund. Ganska lugnt vilket det är vid den här tiden när det är lunchtid, och skolklasser väntar mer på helgledigt istället för biblioteksbesök. . Men detta är ett mindre kommunbibliotek. Större kommunbibliotek har lite av forna tidens regler fortfarande. Ett bibliotek jag besöker ibland har mobilfri zon. Avdelningen där man läser tidningar får man inte ha ringsignalen på eller prata i mobilen. Helst inte prata alls 😊

#16 I min barndom hade vi lånekort där det stod namn och adress. Det var i papper som var insatt i plastficka. Minns hur stolt man var och hade det i plånboken tillsammans med en liten summa pengar man fått av föräldrarna för att köpa godis. Man kände sig vuxen på något vis att gå runt med denna "värdehandling" 😊 Lånade mycket seriealbum.

#15 Än värre: ett bibliotek i Australien har återfått en bok som lånades för 154 år sedan, men som aldrig återlämnades. Förseningsavgiften är nu uppe i motsvarande 187.000 kronor, fast som biblioteket konstaterar låter det sig inte göras att få kontakt med den som en gång lånade boken.

Källa.

#24: En närbesläktad berättelse:
Under 70-talet (tror jag) återupptäcktes en försvunnen bok på ett stort historiskt bibliotek i Polen.
Vid undersökning visade det sig att boken bokförts som saknad någon gång i slutet av 1700-talet.

Orsak: Boken hade, under seklernas gång, varit placerad på fel plats…!

Jag hörde detta från en person som praktiserat på nämnda bibliotek som litteraturstudent, dvs nästan "från hästens mun", och kanske inte en skröna….

🙂

Det är lätt att glömma bort låneböcker - och att placera dem på fel plats. 😁