När jag gick i grundskolan så var Jocke, Micke, Fredde, Henke, Sussi, Vicky, Madde och Jossan vanliga smeknamn.

Det beror på vad man menar med öknamn. I min barndom fanns det en man som kallades Långe Kal. Han var lite speciell, men något direkt öknamn var det nog inte, för han var lång och han hette Karl.

Flera av killarna i min klass i grundskolan hade smeknamn, och vissa av dem var så inrotade att jag knappt minns vad de hette egentligen. 😄

I min barndom fanns en Peking då han var från Norrköping. (Norrköping kallades Peking)
En annan kallades Snövit pga att han alltid var så smutsig på jobbet 😊

#3 Det var väl på den tiden dom hette Stig och Ragnar. Stig in klassrummet Stikkan och du med Ragge 😁

#4 Det var en arbetsledare jag minns som kallades Majoren då han inte var befäl. Men pratade högt och gav order 🙂

#5: Hade faktiskt varken någon Stig eller Ragnar i klassen - men jag har för mig att det fanns en Stig i parallellklassen. 😊

Sedan hade en del av lärarna också smek-/öknamn. 😊

När jag gick i grundskolan var vi fyra stycken som heter Johan. Så det blev oftast efternamn.

Ett av dom roligare tilltalsnamn jag fått var hos en kund jag ofta hjälpte med kurser och programmering. Där möttes jag ibland av:

• Åh, här kommer Webbjesus!

😀

Busken kallades en kille i min skola. För han hade långt och ganska oreglerat hår. Då var jag drygt 6 år gammal och förstod inte alls att det inte var snällt. Jag hörde bara vad andra kallade honom och trodde det var korrekt. Nu skäms jag över det och hoppas att han har det bra.

Samma med "cp", vilket jag också hatar idag. Men i min lilla stad, på den tiden, var det fan inte en jävel av oss som visste vad det var alls. Vi hade en kille i vår skola (ja, i hela skolan) som hade ett syskon med den diagnosen. Så vi barn lyssnade på hans beskrivningar och trodde de var sanna och korrekta. Vi träffade ju aldrig någon så vi hade inget att jämföra med. Det är hemskt idag och nåt jag hatar att vi gjorde och önskar att vuxna som hörde oss använda det uttrycket hade gjort mer för att lära oss fakta från fiktion.

#7 Johan och Mikael är vanliga namn bland 70-talister. Också varit med om det.. På högstadiet så samlade dom elever från flera klasser ihop i vissa ämnen som till exempel tillval och då fick man sällskap av en eller två "Mickar" fastän man var ensam i den egentliga klassen man gick. Blev mycket stor-Micke, lill-Micke, Micke A och Micke E till exempel.

#9: Anders och Peter var nog också rätt vanligt på 70-talet. Tyckte att "alla" inom it-branschen hette Johan, Anders, Peter och Mikael för 20-30 år sedan. 😄

#8 "cp" och "lort" är saker jag också avskyr idag.. Tar även avstånd för flera elaka namn man kallade lärarna för. Man hängde på fastän lärarna ifråga inte gjort mig något ont.

Min pappa hade två kompisar som han hade kaniner tillsamman med i Sjöbergen här i Göteborg. De sålde kaniner i Majorna under kriget.

Kompisarna kallades för Fisken och Bomull.

#11: Speciellt eftersom det var ord man inte hade en aning om vad de betydde. Man hade ingen aning, och ingen informerade, så man fortsatte för varför inte? När jag var barn var att kalla någon "cp" inte värre än att kalla någon "dum". För oss var det synonymer för ingen sa nåt som fick oss att lära oss bättre. Vilket är vanskligt.

När jag växte upp var det ganska vanligt med öknamn och på den tiden var vi inte lika informerade som vi är idag om att öknamn kan vara kränkande men det var väldigt vanligt i min uppväxt både bland vuxna och barn och ofta kände man mer igen en person på ett öknamn än det riktiga tilltalsnamnet.

I mitt förra jobb var det likadant det hörde den gamla tiden till och jag kan tänka mig att det än i dag lever kvar där. Jag fick några namn där genom åren men vill inte outa mig inför jobbet så jag delar tyvärr inte med mig av vilka namn det var men sägas ska jag tog inte illa vid tvärtom det var verkligen roligt hur dom kunde uppfinna namn på oss och hur väl det stämde in.

#0 Min mor kallade en gammal tant Agnes på …. Vi besökte henne en gång i tiden då min mor växte upp på landsbygden med massa boställen. Hon visste efternamnet på tanten men få kände till det då hennes efternamn var mindre känt än namnet på det boställe hon bodde på. Det är ungefär som man idag skulle benämna folk som Agnes på Långgatan.

Hörde på radion. Det var några syskon. Flera bröder och en syster. De kallade alltid henne för syrran. Så ingen av dem visste vad hon egentligen hette.

Stuvare och hamnsjåare kände varandra genom ök- smek- eller klicknamn ("kärt barn har många namn", som man säger.) Människor som jobbat ihop i åratal visste inte alltid vad kompisen egentligen hette.

Mer i ämnet.

#18: Intressant. 👍

Tjöta, Tjöten, och Stria är vanliga öknamn på personer här i Värmland som pratar mycket. Inte alltid man fick veta deras egentliga namn.

Förr i tiden, och kanske även i viss mån än idag, var det vanligt att man gav invånare i grannsocknarna kollektiva öknamn. Den traditionen har vi gemensamt med den svenskspråkiga delen av Finland, vilket framgår av den här artikeln.

Ta bort

Minns från flera arbetsplatser i Göteborg i mina yngre år hur personer födda norr om Dalälven ofta fick heta "Lappen". Inte särskilt fyndigt ens då, och idag ses det väl som dubbelt diskriminerande.

Minns en gubbe dom kalla "plåtarn". Undrade mycket eftersom han inte var plåtslagare, men han plåta mycket på fritiden. Det vill säga var ute och fotograferade 😊

#24 Det kunde han tacka/förbanna Daguerre för. 😉

#25 Ska jag vara ärlig så skriver jag oftast plåtat istället fotograferat när jag lägger upp en bild på sociala medier. Lät som slang som jag hakat på. Så kalla mig plåtarn eller plåtaren också då jag fotograferar varje gång jag är ute och går 🙂