^{Take this hammer är en arbetssång som senare togs upp av olika popgrupper}

Bluesen kan väl sägas ha fötts på bomullsfält och järnvägsbyggen, där ättlingar till afroamerikanska slavar, eller själva slavar, slet under eländiga förhållanden. Leadbelly (eller Lead Belly, båda varianterna finns) var en legendarisk bluesman, själv kåkfarare dömd för dråp. Huddie Ledbetter som han egentligen hette föddes 1889 och dog 1949 men är fortfarande hågkommen som en av de stora bluespionjärerna.

John Lee Hooker (1912-2001) är/var ett av de stora namnen inom den mer urbana bluesvarianten, och i motsats till många andra bluesartister upplevde han erkännande under sin livstid, han uppträdde med många kända rockband och sålde skivor i stor upplaga. Även han hade dock sina hundår i den tidiga karriären.

Bluesmusiken kunde också skildra stora händelser, och vandra genom historien på samma sätt som våra skillingtryck.
Ett sådant exempel är "Texas Flood", som skrevs 1955, av Larry Davis, efter ett extraordinärt regnoväder med vidhängande översvämning.
Låten gavs ut 1958, och blev en lokal hit, men har därefter vandrat mellan olika musiker.
En känd cover är Stevie Ray Vaughan's version.

Larry Davis - Texas Flood

Stevie Ray Vaughan - Texas Flood

Numera är det inte så lätt att hitta renodlade yngre bluesartister av traditionellt snitt, men Gary Clark J:r och hans "Next door neighbor blues" från 2012 gillar jag.

Bluestexter har också haft en tendens att följa med i samhällsutvecklingen, och berättelsen har, litet förenklat, förflyttats från vedermödorna på bomullsfälten, till mer vardagliga problem "i tiden".

Ett kul exempel är Chuck Berry's "No Money Down" [Ingen handpenning], som skildrar de våndor och frestelser som kan drabba en ung bilköpare…..🙂

Chuck Berry - No Money Down

Har inte lyssnat så mycket på blues, men en del låtar har jag naturligtvis hört. Fast jag har förmodligen inte vetat att det var just blues jag hörde. 😊

#6 Gissar att du om inte annat lagt ut en och annan blueslåt i Stones tappning i vår musiknostalgilektråd. 😉

#7: Förmodligen. Alice Babs har väl sjungit några stycken blueslåtar också, och dem har jag ju hört. 😊

#8 Fast då kommer vi kanske in mer på "den jazziga bluesen" som vi inte hunnit fram till ännu., men vi kommer nog så småningom. 😉

#9: Sedan finns det ju Blues Brothers också. 😁

#6: Jag fick ganska tidigt en (åtminstone) rudimentär uppfattning om vad blues är, då det i min fars 78-varvssamling fanns en skiva med "Hard time blues" med Josh White, och som spelades då och då, där hemma.

Mitt bluesintresse fick många år senare en nytändning, i och med Rolling Stones' (i mitt tycke) mycket bra tappning av "Little Red Rooster", på sitt första album 1964….

Josh White - Hard Time Blues

Rolling Stones . -Little Red Rooster

#11: Little Red Rooster har jag ju hört några gånger. 😊

#12: För att dröja oss kvar vid Little Red Rooster ett ögonblick, här är en annan version, med Big Mama Thornton, som jag också gillar…..🙂

#11 Har en CD liggande någonstans med blueslåtar som Stones ha spelat in, men med originalartisterna. Det är ett "gäng"… 😏

Här gör de dock ett av sina många framträdanden tillsammans med någon framstående bluesartist, i det här fallet Muddy Waters (1913-1983) i Hoochie Coochie Man.

Bluesen har, under resans gång, haft lätt att "gifta sig" med närliggande musikformer, och då inte minst med boogie-woogien.

Ett exempel är Amos Milburn's pigga "Down The Road Apiece", som senare vandrade via Chuck Berry, vidare till Rolling Stones' version, som kanske är den tappning som vi "boomers" är mest förtrogna med…

Amos Milburn - Down The Road Apiece

Chuck Berry - Down The Road Apiece

Rolling Stones - Down The Road Apiece

Den blinde Snooks Eaglin (1936-2009) som en gång började sin bana som gatumusikant var en tidig bluesfavorit vilken jag upptäckte tack vare Helanders radioprogram.

När mina föräldrar skulle åka ner till Göteborg bad jag min mor gå in på Waideles skivaffär och införskaffa en LP med honom, något hon gjorde, vilket var värt all uppskattning. Senare köpte jag ytterligare skivor med Snooks, men med tiden upphörde jag att följa honom, så jag blev både förvånad och glatt överraskad när jag såg på YouTube att han höll igång sitt musicerande långt senare. Ovan gör Snooks som senior en liveversion av en låt som fanns med redan på min första LP-skiva med honom.

#16: 👍
Snooks Eaglin lyssnade jag på hos kompisar, men av någon anledning blev det ingen egen skiva förrän åtskilliga år senare, då jag införskaffade albumet "Baby, You Can Get Your Gun"

🙂

Apropå den "jazziga blusen" (#9), kan vi väl göra ett krumsprång till våra breddgrader, och avnjuta "Blues For Lange", med Gunnar Johnson Quintet, från sent 50-tal.
På piano hör vi ingen mindre än Jan Johansson, som också står som kompositör för det aktuella spåret.

#18 Det är svårt att dra gränser mellan jazz och blues, om man ens skall ge sig in det. Nöjer mig med att tycka (subjektivt med andra ord) att det här är mer jazz än blues trots titeln, men (i väntan på en jazznostalgitråd?) att det därmed INTE per automatik är OT.

#19: Jovisst, så spretigt är det…🙂
Riff och harmonier är obestridligt hämtade från bluesvärlden, men är här iklädd en "dåtida nutidsanpassad" kostym.
Bluesen har alltid fått agera plattform för ett otal perifera stilinriktningar…

Ok, så vi lyfter fram ett, hos oss, mindre omtalat namn:
Robert Wilkins.
En av hans mer kända låtar är "Prodigal Son", som först gick under titeln "That's No Way to Get Along".

Rolling Stones gjorde senare en mycket bra tolkning av Prodigal Son, varvid låten åter lyftes fram i ljuset….

Bluesen var i mycket ett mansreservat, det var svårt för kvinnor att slå sig fram i gebitet och de levde sannolikt ett än hårdare liv än manliga bluesartister. En av "de erkända" kvinnliga bluessångerskorna var Big Mama Thornton, 1926-1984.

Eftervärlden minns henne väl dock mest för en icke-blueslåt: hon gjorde originalet till Lieber/Stollers Hound Dog och låg på listorna med låten tre år innan Elvis spelade in den. Och nog visste Big Mama hur man skulle ta fram blueskänslan i Hound Dog…😉

#22: Gåshud…👍

#22: Den spelas ofta på P4 Plus. Däremot spelas Elvis version nästan aldrig.

Säg det 60-tals garageband som inte stått i replokalen och nött på Hi Heel Sneakers, efter att ha lyssnat på Rolling Stones' tolkning från 1964….🙂

Låtens skapare heter dock Tommy Tucker, vars ursprungsversion gavs ut tidigare samma år.

Tommy Tucker - Hi Heel Sneakers

Rolling Stones - Hi Heel Sneakers

Robert Johnson [1911-38] var en mytomspunnen förespråkare för Deltabluesen.
Den kanske mest seglivade sägnen, lyder att Johnson skall ha sålt sin själ till Djävulen för att som jordisk kompensation bli en skicklig gitarrist. En berättelse som känns igen, även i vår egen folkmusikmytologi, och på många andra platser…

Robert Johnson - Ramblin' on My Mind

Apropå Jimi Hendrix, nyss nämnd i den "andra" tråden, tycker jag att han förtjänar att vara med även här.
Förutom den stormiga karriär han ofta blir hågkommen för, glömmer vi lätt att Hendrix redan före sitt genombrott hade en gedigen "CV" som gitarrist inom blues- och RnB-facken.

Här vill jag lyfta fram hans "Red House", spontant framförd i en enda tagning, och helt otillrättalagd.
Alldeles i slutet hör man något i stil med "how was that…?"
Denna version av Red House gavs ut på Hendrix' första album "Are You Experienced", där han i all enkelhet visar en sida, som ofta överskuggats av mer spektakulära spår.

_{Föga förvånande, fick jag leta en stund bland en mängd "alternativa" versioner, innan jag hittade denna urversion…🙂}

#27 👍

#26 Han är invald i Club 27.

Blues finns i flera olika musikstilar. Även så i hårdrocken, så jag minns ju plattan med forna Thin Lizzy-gitarristen Gary Moore. Still got the blues. Tidigt 90-tal borde det varit. Det är det jag kan bjuda av för stunden.

#0 ff Vem som skapade den första blueslåten är förstås omöjligt att säga för en musikform som växt fram ur folkligt djup under århundraden, men enligt Olle Helander var W.C. Handy den förste att lyckas registrera en blues med ensamrätt, vilket skedde 1912 med "Memphis Blues".

Källa (2012).

^{The Memphis Blues (Or Mister Crump)- Louis Armstrong}

Darkness on the Delta har väl en fot såväl i blues- som jazzkategorin. Den skrevs av Jerry Livingston, Marty Symes och Al J. Neiburg och spelades in på skiva första gången 1932. Jag gillar den här senare versionen med Lon Eldridge sittande i en kanot i en miljö som känns som den rätta i sammanhanget.

Ett gammalt tv-minne dyker upp, där Jonas Hallberg håller en torr, men rolig, föreläsning om bluesens historia och tillkomst, genom det virrvarr av geografiska och kulturella vandringar i tid och rum, som ju är ett faktum.
Han berättade medan han ritade trassliga skisser….🙂

Sannolikt ett inslag i ett avsnitt av Måndagsbörsen, som kanske går att finna, om man gitter leta…..

#32 Ja, sådana dragningar var väl något av en specialitet hos honom. 😉

Den här brukar P4 Plus spela lite då och då. Över lag verkar de ha börjat spela lite äldre julmusik, från 40- och 50-talen, vilket är trevligt.

Alice Babs & Povel Ramel - The Big Juleblues

Tips: SR P1:s "Bildningsbyrån" har producerat en intressant krönika över Sister Rosetta Tharpe, som finns tillgänglig för lyssning.

1928 Gjorde Henry Thomas denna inspelning, som nog många känner igen - fast under annat namn!

#36: Ja, den känner jag igen. Det låter som "Going Up the Country".

#36-37: Javisst, och särskilt versionen med Canned Heat. 🙂

Även Bob Hund har gjort den, fast just då hade dom bytt namn en kort tid.

Däremot had dom aldrig hört Henry Thomas version, - endast Canned Heat.

#39: Ja, före Internet var det inte lika lätt att blicka tillbaks i historien som det är nu…

Tågtemat är vanligt i bluesens värld, och ofta skildras relationer som…spårat ur….

Här ett exempel, med Josh White.