Lilla Aktuellt ger oss sportlovets historia i korthet.

Sportlovet, även ett objekt för forskning.

På den bruksort där jag växte upp på femtiotalet fanns inga organiserade sportlovsaktiviteter, men isen på idrottsplatsen var ju spolad och det fanns gott om skidspår i naturen, så vi aktiverade oss själva. Jag tror inte att någon av mina klasskamrater åkte på fjällsemester, det var ett dyrt nöje även då, och det var nog heller inte så etablerat utanför "finare" kretsar.

Några datorer fanns det ju inte då, men visst satt vi inne och spelade spel eller lyssnade på skivor- det var ju även rockens barndom!

Och varm choklad fanns det förstås…😋

Tror att jag tillbringade de flesta sportloven - eller vårvinterloven, som det kallades här i Skåne - på isbanan. Vi hade nämligen en väldigt fin sådan i byn, och det var promenad avstånd dit för mig. Kunde till och med snöra på mig skridskorna hemma och gå till isbanan med dem på. Var det riktigt isiga gångbanor kunde jag ta av skydden och köra skridskor dit. 😁 (Fast det gjorde jag nog inte. Ville inte förstöra skenorna.)

Var det snö så hände det att vi körde ut till Kullaberg och åkte tefat och skidor, men vi åkte även längdskidor hemma i byn. Den högsta backen där var bara ca en meter hög, så den var nog ungefär två skidlängder lång. 😊 Men den var ju bra att öva på - särskilt för mig som brukar få svindel av backar högre än några meter.

Ett sportlov jag minns särskilt var när jag gick på högstadiet, och var med i Helsingborgs Herpetologiska Förening. Det året hade vi reptilutställning, och jag var där nästan varje dag vill jag minnas - trots att det var rätt bökigt att ta mig dit. Har för mig att jag tog bussen dit, men blev hämtad av mina föräldrar när jag skulle hem, för då gick inte bussen.

Mitt främsta minne av den utställningen var när kobran skulle matas, och den inte ville ha musen som släppts ner i buren. Då fick ett par av de äldre medlemmarna ta upp musen ur buren igen, och det var rätt spännande. Jodå, de lyckades utan att bli bitna. 🐍

Brukar fylla år den veckan som sportlovet är här i Skåne, och om jag minns rätt så var det bara två av åren som jag gick i skolan på min födelsedag.

Sportlovet tillbringades hemma på orten. Och man hittade själv till uteaktiviteterna ( hockey, trix skidslalom, pulkaåkning, längdskidor etc.) och inte som idag då folk undrar på Facebook vad som finns att göra under lovet.

Sportlovet av idag motsvarar kanske inte det som en gång var avsikten med det. SVT skriver:

"Nästan hälften av alla barnfamiljer planerar att resa under sportlovet, en kostnad som skenat det senaste decenniet. Enligt Länsförsäkringar kommer en barnfamilj få hosta upp över 40 000 för en vecka i fjällen i år – 2013 låg den summan på drygt hälften:

– Då har vi inte räknat med resan för det är svårt att räkna på, säger Länsförsäkringars privatekonom Stefan Westerberg."---

När jag var barn så var det snögaranti vilket det är även i år här. Nu för tiden så erbjuder Biblioteket innepyssel. Det är väl inte sport. Att sitta inne och teckna och lägga pärlpyssel. Ut och rör på er. Var ute och rör på er vare sig det är snö eller inte. Är lyckligt lottad som många andra med världens snällaste mamma, men sportlov och vintertid krävde hon att vi barn skulle ut och inte sitta inne.

#7 Ja, jag är "retroaktivt glad" över att datorn inte fanns på min tid, för då hade man nog fastnat på nätet. Och hade man blivit utvisad hemma så hade det bara varit att gå till någon kompis som också hade dator.

#8 Ja skidspåret intill där jag bodde var ju paradiset. Då lekte man Vasaloppet och OS. Hade termos med varm oboy och smörgås med. Sedan blev man "mammasjuk' ibland och efter att kramat mamma så var det nya tag igen. Tankarna kom tillbaka nu när man var åtta år. Lärarna i skolan påpekade även efter sportlovet vilka som varit ute. Det syntes på kinderna.

Här var det ofta filmvisning i skolans matsal där alla ungar samlades för att se Emil i Lönneberga eller Pippi Långstrump eller någon liknande film.

Bussresa till ishallen ordnades också (3 - 4 mil bort).

Skidhjälm från Jofa

#11En hockeyhjälm från Jofa i Malung hade jag sparad tills härom året bara. Men kastade den. Finns Fritidsbanken som tar emot sportgrejer och hyr ut, men dom ville inte ta emot den. Den var så gammal och var den typen som man hade på 70-talet. Hade den när jag var med i hockeyskolan för 45 år sedan.

#12: Det är intressant att läsa om JOFAs historia med patent på VM-hjälmen.

Mer finns att läsa här:

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Jofa

#13 Jofa har kännt till länge. Vi var några pojkar som brukade krypa in i containern intill ortens ishall. Där fanns kastade klubbor, handskar och målvaktskydd. Sedan spelade vi hockey på en mosse på bostadsområdet som var fylld på vatten som frös till is på vintern och sportlovet. På sommaren hittade vi begagnade fotbollsmålvaktshandskar i samma container och en och annan "läderkula" i skogen vid idrottsparken som blivit bortglömd när A-laget i fotboll spelat match.

Minns att det var en prestigekamp mellan de som hade Spapshjälm respektive VM-hjälm i min ungdom. Nisse Nilsson representerade VM (Jofa) medan Tumba körde för Spaps. Vilken hjälm man föredrog hängde nog lite grann på vem man hade som idol, Dubbel-Nisse eller Tumba- ungefär som Elvis vs Tommy.

#15 Jofa hjälmen jag nämnde tidigare fanns någon form av hårdplast inuti som skulle skydda övre delen av huvudet, men inget skydd baktill så hade man slagit bakhuvudet i isen så skyddade den inte något. Fick en hockeyhjälm sedan som var skumgummi överallt inuti som jag hade när vi spelade hockey på allmänhetens åkning i ishallen på sportlovet. När klubbor var tillåtna. Fanns även tider då allmänhetens åkning inte tillät det utan bara åka runt

Karlavagnen på SR hade igår rubriken "Coola skidåk, hisnande pulkafärder och limpmackor", där lyssnarna fick dela med sig av sina sportlovsminnen. Går att lyssna på i efterhand.

#1 #2 Ännu en rekapitulation av sportlovets historia.

Förekom även dagsresor upp till Hovfjället. Även till norska Trysil. Fanns oftast snö på den tiden, men för att vara riktigt säker och få uppleva dom tyngre backarna än den mindre som finns här. Jag var aldrig med på någon sådan skidresa.

Kälken med flera namn

Många minns säkert kälken med långa stålmedar, som kunde böjas med hjälp av träratten, för att "framtvinga" en sväng. Kälken var också, oftast, försedd med en bromsspak.

De fanns i en längre version, där flera åkare fick plats, samt en kortare modell, enbart med plats för föraren.
Själv hade jag en kort variant, och det var ett kul "vinterredskap"….🙂

Under min barndom (Skaraborgs Län, 50-talet), gick kälken allmänt under namnet "Bob".
När vi senare flyttade till norra Dalarna, förstod dock ingen namnet "Bob". Här var den allmänna benämningen "Rattkälke", och inget annat.

Ca 1972 lanserade Stiga sin Snowracer, som var av en helt annan konstruktion, och hade andra egenskaper, då medarna ersatts av skidor, som ökade bärigheten. Styrningen fungerade också på ett annat sätt.
Snowracern blev snabbt populär, varvid själva produktnamnet också trängde undan både "Bob" och "Rattkälke", som begrepp.

Idag hör man ofta "Snowracer" som benämning för alla kälkar som har ratt, trots att det egentligen är ett varumärke för en specifik produkt…

🙂

#20: Minns inte om vi hade någon kälke. I så fall var det nog när jag var rätt liten. Sedan blev det mest tefat, både runda och avlånga. De kändes lite säkrare att åka med.

I min barndom hade jag en kälke som jag var omåttligt stolt över. Nu bar det sig inte bättre än min äldste bror som gjorde lumpen som fallskärmsjägare hade med sig sprängmedel hem som han demonstrerade på diverse föremål. Givetvis så föll hans blick på min kälke, som snart for i luften och blev delvis pinnved. Han fick själv snickra ihop den igen, och den blev trots allt åter körbar.
Brottet med sprängmedlet lär vara preskriberat och brodern är dessutom avliden och onåbar för jordisk rättvisa- hur det gått med den himmelska är en öppen fråga. 😉

I lumpen hade vi manöver i Kilsbergen, och eftersom jag var signalist hos stridsledningen blev det tillfälle till"frigång". Den använde vi till att åka nerför en slalombacke på allt vi hittade, från presenning till snöskyffel. Det var förstås inte riskfritt, men man var ju ung och dum. Numera är jag bara det senare. 😏

#20 "Bob" var en vedertagen benämning även utanför Skaraborg, gissar att det har med bobsleigh att göra, ett åkdon som man tävlar på i pågående OS.

#22: Bröder kan vara jobbiga ibland. Har egen erfarenhet av det. 😁

I min barndom var det inte tal om några fjällresor, varken för mig eller mina kompisar. Idag är det vanligare att dra till fjälls för barnfamiljerna, men smakar det så kostar det:

"Räknar man ihop kostnaderna för en familj med två barn på tio populära skidorter i Sverige ligger snittpriset för en sportlovsvecka (vecka 7–10) på 41 885 kronor. Samtidigt varierar prislappen kraftigt beroende på ort och vecka, från 33 100 kronor till 54 900 kronor", skriver ICA Banken. 😮

#23 Ja, och som sladdbarn kunde man vara både hackkyckling och gullegris. 😏

#24: Inga fjällresor för oss heller. Ville vi åka utför så var det Kullaberg som gällde. Inte något fjäll, men mer än tillräckligt högt för mig och min höjdrädsla. Fast vi åkte mest på längden. I backarna åkte vi tefat. 😊

Var inte direkt sladdbarn, även om det skiljer ca 3,5 år mellan min bror och mig. Han kunde vara väldigt retsam, men när det verkligen gällde så tog han hand om mig.

#24: Nej, inga fjällresor för oss heller, och vad jag kan minnas, hade det ännu inte hunnit utvecklas till den utbredda företeelse vi ser idag.
Vintersport var något som i första hand utövades lokalt, på olika sätt.