Senast diskuterat ämne i föregående tråd ärtsoppa och pannkakkor- det är ju torsdag! 😋😉

^{Har just förärats denna utmärkelse i medaljligan: "Du har tilldelats Pannkakan. Denna medalj delas ut till dig som skrivit "ärtsoppa" i en diskussion på en torsdag." 🥇Jag är lika rörd som ärtsoppan.}

#1: Har faktiskt en burk Soldatens ärtsoppa stående, men glömde att det är torsdag, så det blev inte det till lunch. 😊

#2 Den som spar den har. Ställ den så den är lätt gripbar nästa torsdag! 😉

^{Här blir det korv och makaroner- rätten som förenar dagisbarn och pensionärer.}

#3: Det är inte bara dagisbarn och pensionärer som gillar korv och makaroner. 😊

#4 Så är det, och korven är ju ett stående inslag här på forumet. 😊

#4: Makaroner är mångsidigt användbara och goda, stuvade eller inte, och passar med en rad tillbehör.
Makaronipudddingar av olika slag skall heller inte glömmas, i sammanhanget…👍

#6 Makaronipudding har jag nog inte ätit på decennier- "varför" frågar jag mig nu, det är ju gott!

Rätten finns för övrigt med på den här skolmatsedeln från 1958, som också är ett apropå till ämnet skolmatsedlar som fördes på tal i föregående tråd. (Bilden i artikeln är klickbar.)

#7: Mycket gott där. 😋

#6 #7 En rätt som jag inte känner till på den matsedeln (och även äldre restaurangmatsedlar) är "Hacheépudding". Googlar man med den stavningen får man upp "blodpudding", men tar man bort apostrofen så lutar det mer åt en köttfärsvariant som verkar förekomma i Holland och Frankrike.

#9: Har aldrig hört talas om det.

#9, 10: Samma här. Helt nytt för mig….

#9 ff Flyttade fram apostrofen från matsedelstexten och -voilà!-det här är nog så nära hachéepudding man kan komma. Viande hachée= köttfärs.

#12: Tänker att kålpudding, som i alla fall var en återkommande rätt i mitt skolvärld, kanske omdöpts till hachée-pudding, någonstans, av en fantasifull skolköksmedarbetare…?
Köttfärs, synonymt med "hachée", är ju en "bärande" ingrediens i kålpudding…

#12: Ja, det låter ju som "hackepudding", så det var förmodligen någon slags köttfärslåda.

#13 Ja, den serverades ju med lingon, vilket inte motsäger din teori. Å andra sidan fanns även rätten på restaurangmenyer. Kålpudding var ju husmanskost redan på den tiden, så mitt grundtips är nog köttfärspudding, utan kål.

#14 Lutar nog åt det. Lite märkligt att en rätt som en massa elever trots allt gjorde bekantskap med verkar bortglömd idag, åtminstone på nätet.

#15: Ja, köttfärslimpa/pudding, fanns ju också på repertoaren…

Åter till barndomshemmets matbord! Där serverades ofta klimpsoppa- för ofta, tyckte jag, alldeles för sällan tyckte min äldste bror, som inte kunde få nog av den rätten. När jag botaniserar lite på nätet verkar det som om det är en rätt med stark anknytning till Norr- och Österbotten, men dit saknar min släkt anknytning. Kanske kom den till Värmland med Finnskogens nybyggare?

"Den äkta Stundarsklimpsoppan kokas i järngryta. Den morgonpiggaste av soppkokerskorna ställer väckarklockan på 4.30, sätter eld under grytan och ser till att vattnet sjuder fram till klockan 12 när soppan serveras. Här talar vi om långkok!"--- 😊

https://stundars.fi/klimpsoppan/

https://www.kasvisreseptit.fi/sv/klimpsoppa

https://www.landsbygdensfolk.fi/nyheter/traditionella-raetter-fran-foerr-tillreddes-pa-stundars-matdag

#17: Gott med klimpsoppa, men själva "klimpen" är nog inte uppfunnen i norr, utan har troligen letat sig dit på oklara vägar.

I Tyskland vårdas traditionen kring en mycket nära släkting till vår klimp, i form av Hefeklößen, som har ungefär samma användningsområde som hos oss, men tillämpas möjligen på ett något bredare sätt.
Hefeklößen är alltjämt en aktiv del av tysk vardag, och finns t.o.m. att köpa som halvfabrikat.

I förlängningen går tankarna osökt till de "Heffaklumpar" som omnämns i Nalle Puh, av A.A. Milnes 🙂

#17: Kan inte minnas att jag någonsin har ätit klimpsoppa. Det var inget som förekom hemma hos oss.

#19: Klimpsoppa förekom hemma, men jag kan inte minnas att det serverades särskilt ofta.

#18 Klimpen har nog en brokig historia, men någonstans bort i fjärran verkar det ha varit fattigdom som förenade kosten den förekom i.

^{Söker man på klimp på Wikipedia så finns det en del "matnyttigt" där. Går inte att länka p.g.a. sträng med parentes.}

#21: Ja, det ligger ju i dess natur, att "utöka" något från mindre till mer, och på ett enkelt och billigt sätt.

Klimp, och dess nära anförvanter, kan dock användas väldigt brett, och kan t..o.m. vara grunden i goda efterrätter, t.ex. fyllda med sylt osv.
I skalans andra ände, har vi t.ex. kroppkakor.

Och, förutom "klimp", har den genom tiderna fått många andra benämningar…

_{Jag misslyckades också, med samma länk…🙂}

Från barndomen minns jag något som rätt och slätt benämndes "Leverkorv".
Inslagen i sitt smörpapper, var det en ganska tjock korv, som var ganska grovkornig, och kunde skivas, men den var också tillräckligt medgörlig för att kunna bredas på en smörgås. Denna leverkorv kunde också stekas.

Produkten var vanlig, och fanns i livsmedelshandelns standardutbud, och vi hade den ofta hemma, Jag gillade den, i alla dess applikationer.

Har dock inte sett den i handeln på väldigt länge, men jag reserverar mig för att den kan ha undgått mina blickar….

#23 Leverkorven har jag undgått under alla år, rätt eller fel…😏

#24: Detta nostalgiforum stimulerar minnet, och nu tändes ännu en lampa beträffande leverkorven:
När min mor stekte den, kallade hon rätten "korvkaka"…
Om det nu kan leda oss någonstans…🙂

#25 Det leder oss om inte annat 260 år tillbaka i tiden, om än i avsaknad av korv. 😊

#26: Intressant.
Den tidigare nämnda leverkorven levererades förvisso i "korvform", men när den stektes, övergick den till "något annat", mera pölsaliknande.

Kanske benämningen korvkaka, helt enkelt anspelar på hur den såg ut innan tillagningen…? Dvs en "korv".

Ingredienserna som nämns, pekar mot något som liknar det jag minns…

Ursprungsplatsen Västergötland, stämmer för övrigt mitt i prick med min uppväxtmiljö…🙂

Här kan finnas något slags koppling, och kanske detta är en mer lokal företeelse än jag anade…?

#27 Då kanske du är familjär med benämningen pölsekorv också?

#21: Det går att länka om man skriver ut hela länken:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Klimp_(matr%C3%A4tt)

Den som syns under rutan blir dock fel.

#23: Har ett vagt minne av att jag har ätit leverkorv någon gång i livet, men jag är inte säker. Om minnet är rätt så tyckte jag det var ganska gott, men så gillar jag ju lever också. 😊

#25: Korvkaka är lik leverkorv, men inte riktigt samma. AI ger följande svar:

Skillnaden är att korvkaka är en ugnsbakad "gratäng" gjord på en korvsmet (med lever, fläsk, korngryn m.m.) medan leverkorv är en färdigkorv som stoppas i fjälster och säljs i butik. Namnet "korvkaka" kommer av att den är gjord på samma grundsmet som till leverkorv, men gräddas istället som en kaka.

#30 Inget med "lever" gick hem hos mig i skolåldern, vi elever påverkade väl varandra. Det var först i vuxen ålder jag kunde äta lever och faktiskt gilla det, men jag har inte ätit det särskilt ofta. (Blodpudding var däremot en höjdare i barnbespisningen.)

^{#29 Tack, jag har kunnat det där, men lyckats förtränga det. 👍}

#31: Minns inte om jag tyckte om lever även som barn, men jag tror det. Min mor gillade stekt lever, så jag gissar att hon lagade det lite då och då. Det gäller dock att levern är väl "förberedd" och välstekt. Serverad med potatis och gräddsås är det en delikatess.

Något som var ännu godare var levergrytan som serverades i personalmatsalen på mitt första jobb. Den innehöll välstekta bitar av lever, små syltlökar, grönsaker (tror jag) och låg i en god sås. Till den serverades kokt ris och den var så otroligt god att jag fortfarande saknar den. 😋

#28: Nej, "pölsekorv" får ingen klocka att ringa.
Som jag minns, kallade min mor inte rätten för korvkaka förrän den var tillagad. Och någon ugnsgräddning var det inte frågan om.
AI-beskrivningen (#30) känns litet skev och främmande, men allt handlar ju om benämningar, och de namn som jag minns, behöver inte vara några "breda" tolkningar…🙂

Blodpudding nämns i #31, och det gillar jag 👍 förutsatt att den är rätt stekt, vilket kan vara en balansgång.
Den kan i olyckliga fall bli "al dente in absurdum" [läs: skosula], och då får den underkänt…

Min mormor, som inte drog sig för att lägga ner tid i sin matlagning, brukade sticka mängder av små hål i varje blodpuddingskiva, och manuellt peta ner bitar av späck, för att bibehålla en behaglig konsistens.

#34: Blodpudding åt jag mycket när jag studerade i Stockholm. Såvitt jag minns hade jag inte råd med bacon, så jag åt bara bloduddingen som den var, med lite lingonsylt till.

#31 Jag är rätt säker på att de kompromisslösa benämningarna på många rätter är avskräckande. Vi vill ju helst inte låtsas om vad vi faktiskt sätter i oss…😏

#35 Lingonsylt är absolut "ett måste" till bp!

#36: Ja, den går inte att äta utan lingonsylt. Vill minnas att jag även hade lite strösocker ovanpå. Gissar att det var något jag lärt mig hemifrån.

#36-37: Instämmer, angående lingonsylten.
Dock har vi även testat äppelmos, någon gång vid lingonsyltbrist, och det var faktiskt inte heller så tokigt…

#38 Kombinationen med äppelmos tror jag mina smaklökar skulle diskvalificera, men jag vet inte säkert. 🤔

#38: Det skulle i så fall vara i absoluta nödfall. Äppelmos har jag bara till stek. 😊

Innan vi lägger från oss soppskeden helt: jag minns lite svagt något som kallades sagosoppa och som jag eventuellt kan ha smakat i barndomen. Jag blev nyfiken på namnet, och vid en närmare koll verkar den fått namnet genom att en av ingredienserna var märg från sagopalmens stam. Fast vid den tiden jag kan ha kommit i kontakt med den hade tydligen palmstärkelsen ersatts av stärkelse från potatis eller maniok (tapioka).

#41: Sagosoppan minns jag från barndomen.
Dock var sagogrynen ordentligt röda på den tiden…🙂

#41: Ja, sagosoppan kommer jag ihåg. Den var rätt god har jag för mig. Minns dock inte vilka torkade frukter det var i den, men jag tror att det var mest russin. Det brukade alltid finnas hemma nämligen.

#43: Russin i sagosoppan övervägde nog även hos oss.

Idag firar vi potatisen i alla former på dess egen dag. 🥔

#45: Potatis är gott. Äter det rätt ofta. 😋

#46 Kokt potatis äter jag numera förfärande sällan, men desto oftare potäter i form av pommes frites 😳 och mos.

#47: Äter mest ångkokt potatis, men häromdagen åt jag en färdigrätt med potatismos. Den var okej, men moset smakade inte hemlagat direkt. Pommes, och annan friterad potatis, äter jag ytterst sällan. Min mage gillar inte friterad mat. 😊

#48 Jag har äntligen hittat ett pulvermos som är aptitligt- många av de stora märkenas mos tycker jag är smaklösa, men jag har hittat ett holländskt märke som fallit mig i smaken.

Här finns en del om pulvermosets historik.

#45: Potatis ingår på många sätt i vår mathållning. En av grundpelarna, kan man säga,

Myten att Jonas Alströmer skulle ha "infört" potatisen i Sverige (han var väl mera en "influencer"), var fortfarande högst levande när jag var barn.
I småskolan, 3:e klass tror jag, satte vår klass upp en liten pjäs, som skildrade hur Alströmer introducerade (!) denna knöl i Sverige. Gissa vem som fick rollen som J.A…?😎
Pjäsen spelades upp på skolavslutningen.
Nej, jag minns inte en enda replik…🙂

#49: De få gånger jag gör mos så gör jag det själv. Tycker det är godare.
En annan rätt med potatis som är gott är potatisgratäng. Har ett recept där man kokar potatisen i grädde (eller om det var grädde och mjölk). Det blir väldigt krämigt och gott. 😋

#51: Ja, hemmagjort mos är oslagbart. Inget pulvermos kan tävla mot det, även om det förstås finns gradskillnader mellan olika pulvermos.

Raggmunk och råraka är också en god variant av potatis.
Inser nu att det var väldigt länge sedan vi åt det…

^{Egen bild.}

#50 Jag har faktiskt jobbat i Jonas närhet ett antal år, eller åtminstone i närheten av hans staty vid Lilla Torget i Göteborg. En rolig detalj då var att i planteringen vid statyns fötter satte man potatisplantor, men numera är det stenlagt där- kanske var det några som pallade potatisen?

Släkten Alströmer ägde fastigheter kring torget på sin tid (lågornas rov 1804), och kvarteret heter idag Alströmer.

#52: Ja, raggmunk med stekt fläsk och rårörda lingon är en delikatess. 😋

#53: För en del år sedan (2018) planterade mina grannar potatis i rabatten utanför porten. Tror de fick behålla all potatisen själv, men jag minns inte säkert. Numera är rabatten stenlagd och det finns bara några buskar, så det går inte längre att odla potatis där.

#55: Potatis är egentligen en vacker växt….

#56: Ja, särskilt när den blommar.

Här är en "rykande färsk" receptartikel om potatis, visserligen inte om knölfrukten på gammalt vis, men det är ju potatisens dag så det får väl passera…🙂

#58 Kompenserar det genast med en nostalgitripp från samma källa: 😉

"Minns du din första fredagstacos eller när flygande Jacob serverades på tallriken? Eller är det kanske skolbespisningens lappskojs som hänger kvar bland alla matminnen från förr…Vi har samlat några rätter från 70-, 80-, och 90-talet som förhoppningsvis tar dig med på en kulinarisk nostalgitripp tillbaka i tiden."---

#59: Lappskojs hade jag helt glömt bort. Det serverades ofta hos oss när jag var barn. En riktig favorit för mig. 😋

#60 Ja, den var och förblir en klassiker! (Har ett svagt minne av att jag har hyllat rätten i någon tidigare tråd, men den är i så fall väl värd att repriseras.) 😋

#60-61: Jag har ingen tidig erfarenhet av lapskojs.
Först uppe i norra Dalarna kom jag i kontakt med denna rätt, och då var jag en bit upp i tonåren.
Jo, den är väldigt god…🙂

Fläsklägg med rotmos är en slitstark och tidlös rätt, som förtjänar ett omnämnande här.

Och, just i dag känns nostalgin som bortblåst, eftersom vi åt det för några timmar sedan. Med skånsk senap…👍

#63: Minns inte om jag åt det som barn. Tror inte det, för jag åt inte rotmos förrän på gymnasiet - på skolan som serverade så god mat. 😊 Tycker fortfarande inte det är så gott, men jag tror att mor lagade det ibland, för hon och far tyckte om det.

#63 Ytterligare en gammal favorit! Rotmos är inget jag står och "stampar till" här hemma och jag köper det heller inte i pulverform. De sista/senaste gångerna jag åt det var på ett så kallat arbetarfik här i kvarteret som serverade utmärkt husmanskost, men allt försvann när huset huset revs för en del år sedan. "Så förrgår all jordens härlighet"…😏

Hörde idag på morgonnyheterna om oro i Japan över skenande priser på ris, i Asien har ju riset till skillnad från hos oss varit basföda sedan åtskilliga årtusenden.

Här däremot är riset en större nymodighet än vi kan tro, med undantag av risgrynet, som nådde oss redan på 1300-talet. [Källa Wikipedia.)
Dock: "Först efter andra världskriget började svenskarna ställa fram kokt ris på borden i stället för potatis. 1960 hade intresset för livsmedlet ökat så pass mycket att de i genomsnitt åt ett kilo risgryn om året", kan man läsa i GP.

"Numera, när exempelvis sushi, paella och risotto gjort sitt intåg bland de svenska matvanorna, ligger konsumtionen på lite drygt fem kilo per person och år enligt senaste statistiken från Jordbruksverket."---

När jag tänker efter kan jag faktiskt inte minnas särskilt många risrätter från skolbespisningen utöver risotti (eller "ris á la Malta" till efterrätt någon gång), och inte heller i barndomshemmet tror jag att ris var särskilt vanligt mer än i form av risgrynsgröt. Idag är det ju vardagsmat i de flesta hem, så även hos mig.

#66: Inte jag heller. Det var mest risgrynsgröt, och det är ju en annan sorts ris än det man serverar till olika maträtter. Eftersom det är lång hållbarhet på det så har jag det alltid hemma.

När jag väl kokar ris så gör jag en stor gryta. Fryser in i portioner, så har jag mat att bara värma när jag inte känner för att laga mat. Oftast gör jag någon rätt till riset, men jag kan också tycka det är gott att äta som det är, med bara smält smör som sås. Blandar kanske i lite gröna ärtor också. Det blir så gott.

Nu blev jag hungrig. Har inte ätit lunch än. Idag blir det faktiskt ris och korv stroganoff, men det är färdigmat så jag har inte lagat det själv. 😊

Jag köper ris i portionspåsar. Visserligen dyrare än i lösvikt, men enkelt och det kräver mindre diskinsats efteråt. Och, det här kommer du inte att gilla: jag strör gärna lite curry på riset. Inte i övermått, men någon nypa får det bli.

Blev faktiskt ris till lunch här också, gult sådant. I brist på inspiration köpte jag en av de färdigrätter som jag åtminstone tycker är okej, nämligen en Cevapcici, kryddad järpe med rostad paprikasås, broccoli och som sagt gult ris.

"Äkta" Ćevapčići.

#68: Ris och curry är ju en klassiker, men inget för mig dock. 😊
Ćevapčići är definitivt inget för mig, med både paprika och curry. Paprika är det absolut värsta jag kan få i mig - värre än curry. Blir jättesjuk av det. 🤮 Så det är ju tur att det inte är jag som ska äta det. 😁

Stekt saltsill, eller steksill, som den också kallas, är en gammal hederlig rätt, som inte får sjunka ner i glömskan.

Den finns fortfarande att köpa, om man är påpasslig, och är väldigt god. Gärna panerad, och med lök, potatis(potatismos, och lingonsylt…

Man får dock sitt lystmäte av salt, för ett tag framåt…🙂

#70: Sill hör också till det jag inte kan äta. Fick alltid höra som barn att "vänta bara till du blir vuxen, då lär du dig tycka om sill". Jag väntar fortfarande. 😁 Enbart lukten av stekt sill får mig att må illa.

#71: Med all respekt…! Alla kan inte gilla allt…🙂

#70 #71 Jag klarar heller inte av sill. Dock har jag ett minne från barndomen att mina föräldrar köpte Islandssill i hinkar med lock. Jag tror den var filéad, men minns inte säkert. Nu går det så sakteliga mot jul, och då minns jag med vämjelse hur min mor lutade fisk i källaren, den lukten kan jag må illa av vid blotta tanken ännu idag…

Speciellt min mor älskade fisk, något hon hade med sig från barndomen- min morfar lär ha varit snäppet värre vad gällde faiblesse för fisk- jag har hört många historier om det. Själv avstår jag inte bara sill, utan allt annat i fiskväg.

Jag tenderar att återkomma till min mormor här i tråden.
Hon (och hennes generation) var rotad i kulinariska traditioner, varav många fallit i glömska under resans gång.

Mormor kunde ta en promenad längs tomtens ytterkanter, där det växte vild målla (Chenopodium album), och komma in med en famn av växten.
" -Idag blir det mållasoppa…!"

Soppan smakade väldigt gott, och var påfallande lik spenatsoppa. 👍

#72: Nej, så är det. För min del är det tyvärr så att det är en hel del livsmedel jag inte tål. Jag är inte allergisk, men blir väldigt sjuk av vissa saker. De flesta blir jag tack och lov bara lite dålig av, men sådant som paprika, purjolök och musslor blir jag helt utslagen av i flera dygn. När det gäller paprika räcker det med att det har legat en paprikaring på en ostmacka för att jag ska bli dålig. Dock blir jag inte lika dålig av det som om jag får i mig hela paprikabitar, men tillräckligt för att jag ska bli påverkad ett bra tag.

#73: Lutfisk kan jag däremot äta, och med glädje. 😋 När min mor lutade lutfisk så stod den för det mesta på balkongen - om det inte var frostgrader - så lukten märktes inte så mycket.

Vit fisk äter jag gärna. Det jag inte tål är feta fiskar som sill, makrill, lax och ål. Kan dock äta dem om de är kokta eller ugnsbakade. Så det är en väldigt märklig överkänslighet. Det märkligaste med den är att jag utan vidare kan äta chili, medan paprika är det värsta jag kan råka ut för, trots att det är den mildaste formen av chili. 🙃

#74: Målla har jag också hört ska vara både gott och nyttigt. Har dock aldrig smakat det själv.

Vi som har lyckats komma en bit upp i åren minns kanske hur den generation som våra föräldrar i sin tur tillhörde brottades med den så kallade restriktionsrätten för att få sig en snaps till maten och begreppet ”två vita, en brun och La Paloma” myntades.

Ett system, som gjort för att generera en kreativ "parallellkultur".
Bedriften att runda bestämmelserna utgjorde säkert en betydande del av behållningen, en lyckad krogkväll…..🙂

#78: Det är inget jag minns från min barndom, men å andra sidan så gick mina föräldrar aldrig ut på krogen - vad jag vet åtminstone. Möjligen gjorde de det innan de bildade familj, men inte sedan. De hade helt enkelt inte råd.

#79 Gissar att köks- och serveringspersonalen blev snopna när någon faktiskt åt av vandringsrätten. 😁

#80 Jag råkade till skillnad från mina äldre syskon komma till världen när min far var på "grön kvist" några år, och då fick man följa med på restaurang, äta glass och se på barnfilm. Men restriktionsrätten upphörde redan 1955, så det är inget jag minns något av och om.

#78: Att ge den cirkulerande maträtten namnet "La Paloma", fick mig att dra på munnen. Ett riktigt vackert exempel på "underground-poesi"…👍

Från barndomen minns jag för övrigt att melodin med samma namn var "på ropet", och spelades ganska flitigt i radion. Tror att både en vokal- och en instrumental version förekom, men minnet är litet diffust på den punkten…

#2 Fick en förnimmelse om en scen ur "Någonstans i Sverige" där 111 Loffe (spelad av Jan Carlsson, som där fick sitt artistnamn) beställde in just konstellationen "en vit, en brun och La Paloma", och jag hittade på nätet bekräftelse på att minnesbilden stämde.

Sedan har vi caféerna..
På ett av vår lilla stads "bättre" caféer, om inte rent av det "bästa", fanns ett par bord längst in i lokalen, där (som det sades) "betrodda och kända" gäster kunde få ett glas sherry eller portvin serverat till sin tårtbit.
Huruvida detta skedde inom eller utanför gällande bestämmelser, har jag ingen aning om. Det är bara något som jag råkar minnas…

#84 Kom återigen att tänka på en TV-serie, nämligen Hedebyborna och restauranglivet där. 😊

#82: Vokal version.

#82: Instrumental version.

https://www.youtube.com/watch?v=GElGNFAN3TY

#86-87: Kanske just dessa inspelningar är litet för "nya", men melodin har ju gamla anor, och kan kallas tidlös.
Jo, jag minns att den hördes ofta på radion under min barndom, särskilt under en period, men jag kan inte för mitt liv komma på vilka versioner det var som "kördes" på den tiden…

#88 Bertil Boo? (1958)

#78 En restaurang i Karlstad på femtiotalet hette för övrigt Paloma, och där var vi och åt ibland när det inte blev Stadshotellet. Läser att Paloma (eller åtminstone namnet) även haft en senare, mer "proletär" historia, och när jag ser bilden på krogägaren (nu avliden) märker jag att honom känner jag igen från travbanor i Västsverige. Världen är liten! 😏

#89: Ja, den versionen tycker jag mig minnas, även om den känns en aning sen. Det gäller även Arne Lamberths version.
Jag har en känsla av att den svenska "La Paloma-vågen" startades av en inspelning med en kvinnlig vokalist, möjligen sjungande på originalspråket, och som populariserades via radion, och att detta initierade en rad svenska inspelningar, under en tid….
Minnena av detta är dock diffusa, men melodier har en förmåga att etsa sig in bland cellerna….

#91 Karin Juel sjöng ju också in den, 1937 närmare bestämt.

#88: Jo jag vet, men det dök inte upp några äldre när jag sökte på Youtube. 😊

För att återgå till spisandet: duva är väl en maträtt som är vanligare på landsbygden, i form av egenjagade ringduvor. Numera har ju faktiskt ringduvan blivit stadsbo och verkar varken umgås med eller konkurrera med våra vanliga stadsduvor. Själv har jag inte ätit duva, varken i barndomen eller senare, men mästerkockarna lagar gärna till rätter med duva. Skogsduva är lätt att förväxla med ringduva, och då kan det gå som det går…😉

#92: Ja, Karin Juels version kan ju ha "rullat" i radioutsändningarna under lång tid.
Det kan definitivt vara en av de versioner som jag minns.
Dock hade melodin ett slags "peak", och spelades ofta, under en period när jag var barn….

Att låttiteln skämtsamt användes i restaurangmiljön, var nog ingen slump, eftersom melodin hade hög aktualitet, och var "ofta nynnad", under några år….

#94 På 1800-talet serverades det uppenbarligen duva på Nykvarns värdshus, och det var säkert inget unikt. Men det här arkeologfyndet är förstås en bit äldre än vi brukar sätta vår bortre nostalgigräns. 😉

#94: Nej, mig veterligen har jag heller aldrig ätit duva.

Dock får det mig att minnas en "matupplevelse" från det forna Jugoslavien, då vi vid ett "väghak" på landsbygden, serverades "kyckling", som både smakade väldigt främmande, och kanske inte riktigt liknade vad den utgavs för att vara…
Vi lyckades aldrig att artbestämma denna fågel, och körde snällt vidare utan att fråga, så gåtan ligger fortfarande öppen….🙂

#97 Fågel kanske inte är någon maträtt att rekommendera när man befinner sig utomlands- eller? Med det sagt har jag ätit anka endast en gång, och det var i Arnhem i Belgien. Har aldrig ätit anka förr eller senare, så jag vet inte om det var "the right stuff". Men den smakade okej, och jag överlevde bevisligen…🦆

Något liknande hände i Hirshals, med den skillnaden att det gången råkade bli vaktel, och den smakade i alla fall "fågel" (alltså gott).

#98: Jag får väl också tillägga (#97) att ingen blev sjuk…🙂

Ny tråd.