För mig personligen är det 80-talet.
1980 träffade jag min man. Jag var 18 då.
Gifte oss 1983
Sonen föddes 1884
Köpte vår älskade stuga 1989

I övrigt tror jag även 80-talet var bra i världen också. Det känns som man hade en positiv framtidssyn då.

Det har funnits många bra årtionden, så det är svårt att välja bara ett. Även om jag är värd för Nostalgi, och tycker om äldre saker, så innebär det inte att jag inte uppskattar senare år också. 😊

Elände har det alltid funnits, och jag minns att min klasskompis var otroligt rädd för ett tredje världskrig i slutet av 60-talet. Tror hennes föräldrar diskuterade världshändelserna när hon hörde på. Det gjorde aldrig mina föräldrar, så jag var inte så medveten om vad som hände i världen när jag var barn.

Har haft mycket roligt också, under alla mina årtionden här på jorden.

Med nostalgi har man en förmåga att mer komma ihåg de vackra bladen än vassa taggarna på rosorna.

Det gör det svårt att välja tycker jag.

Och det kan se så olika ut om man tittar hyperlokalt till sin egen vardag, samhället eller hela världen.

För hela världen så tycker jag det generellt blir bättre och bättre, trots att man i stunden fokuserat på mycket elände. På det sättet skulle jag vilja säga att 2030-talet kommer vara det bästa. :)

För mig personligen så tror jag åren 1996-2010 var bland dom bästa och roligaste. Sista åren i skolan, och första gången under hela mina skoltid jag kände något positivt alls kring skola. Sedan första jobben och starten på ens nya liv. Träffade både vänner och flickvänner som formade mig oerhört mycket vem jag blev.

Jag har nog aldrig haft så roligt på jobb som då.

Internet tog fart och blev mitt yrke och passion. Sedan smarta mobilerna.

Jag träffade personen som jag fortfarande lever med. Båda mina barn föddes. Vi köpte radhuset vi fortfarande bor i.

Världen var oerhört liberal, öppen och optimistisk, trots att det så klart var krig och annat skit också. Men vi trendade åtminstone åt att minska militär, inte öka.

Det är förstås alltid subjektivt i sådana här sammanhang, och kanske extra mycket när jag väljer femtiotalet. Lite "orättvist" eftersom jag själv var i späd och lycklig ålder och att det var en period som få här upplevde och kan göra egna jämförelser. Men det fanns många positiva omständigheter då utöver de personliga- tonårskulturen föddes, efterkrigstidsoptimism rådde och Berlinmuren var ännu inte ett faktum. Så för mig var det ett gott årtionde, både personligt och allmänt.

Det sämsta årtiondet för mig är det det innevarande, med omvärldsoroligheter och för egen del tilltagande skröplighet. Men det senare är ju en följd av tidens gång, och det kunde ha varit värre. 😉

#3: Tror de flesta som har haft en hyfsat bra skolgång tycker att just de årtionde de är i tonåren, och upp till ca 25 år, tycker att just det årtiondet är det bästa.

Trots att jag är nostalgiker så kommer jag ihåg en hel del av taggarna på rosorna också. Har haft min beskärda del av svåra år, men generellt så har jag haft ett bra liv. Även om jag, precis som Fornöga, börjar känna av krämporna mer och mer. Dock har jag alltid levt med ett "handikapp" i form av en medfödd ryggskada. Har lärt mig leva med den, och den besvärade mig inte lika mycket när jag var yngre, men nu känns den av en hel del.

#4 Berlinmuren föll ju alldeles i slutet av mitt 80-tal😉 Minns såväl när man såg det på TV. Vilken känsla…

Mina tonår på 70-talet var rebelliska och svåra och först när jag var 18 och träffat min man började det ordna till sig.

Jag är född 1962

Jag säger 70-talet det var en tid som både för oss barn och vuxna var bra. Det var uppåt med arbeten för dom vuxna på den lilla orten jag bodde då och det var tryggt för oss barn att leka ute både kvällar och dagar det var en fin tid.

Den hade sina skavanker den med för en del men i stort var det uppåt arbeten fanns inkomster var trygga folk på orten hade det bra och det speglade av sig på oss barn vi hade en väldigt trygg tid där.

80 talet jamen det kan jag också tycka var bra då var jag ung men något hände där sen på 90-talet med kalla kriget och den lågkonjunktur som drev in men jag for personligen inte illa tvärtom jag var trygg men många for oerhört illa på den tiden och det var då som jag upptäckte och såg förändringarna i världen politiskt.

Nu är det 2026 och fy F vad händer med oss vi som kommer från andra tider vi har något att jämföra med men dom yngre idag dom ser eländet vi andra har tider att jämföra med det har inte dom.

Det är ingen ungdom som idag förstår mig när jag nämner 70-talet ja det var en bra tid med jordgubbar och glass som Anita Hegerland sjunger om men 70-talet var inte heller perfekt även om vi på orten hade det otroligt uppåt.

Om en dryg månad blir jag 60 det känns främmande jag har hälsan och styrkan som jag hade som 30 jag har en enorm fysik jag orkar jobba hårt och jag mår bra av hårt fysiskt arbete men nog slår mig tanken jag blir 60 hur länge orkar jag hålla på.

Än är jag inte uträknad jag kör stenhårt och jag mår bra kanske håller jag på till 70 eller till och med 80 jag är envis seg jävel och har alltid vart som aldrig ger upp men det återstår att se hur förmågan är men än är jag där jag sliter och jag älskar det jag mår bra.

Se även denna tråd där det finns en del tankar som kan vara aktuella även här.

Jag tror att i alla för oss i Sverige var 50-talet en lycklig tid. Människor var fortfarande nära varandra och umgicks väldigt opretentiöst. Att tjäna pengar och köpa prylar var inte "inne": Alla var så glada att WW2 var slut och nu skulle det aldrig mer bli krig.
50-talet var min barndom och den var väldigt trygg och lycklig. Kärnfamilj, syskon, hemmamamma, hund, morföräldrar, vi hade råd att hyra en stuga på landet på somrarna. Jag trodde inte det fanns något ont i världen, och jag tror det beror på att det var en sån anda i samhället.
Först med kalla kriget kom min oro och upptäckt av "världen". Jag kommer ihåg när Kennedy sköts också.

Det har funnits mycket positivt under andra decennier, men aldrig något som varit bara lyckligt.
60-talets hippierörelse bar budskap om både kärlek och fred, men innehöll för mycket droger, och det där med kärlek gick lite överstyr ibland.
Under 60- och 70.talet skrevs den bästa pop- och rockmusiken. Det var riktiga melodier, och texter man kom ihåg. Inte så mycket maskiner och whalande och oooande.
Men jag är inte så förtjust i "frigörelsen" på 70-talet. Det känns som om det till syvende och sist var killarna som tjänade mest på det. Jo, alla kunde "ligga runt" så mycket de ville, men det var mest killar som utnyttjade det. Tjejer som ville ha fasta förhållanden var patetiska.
Feministerna var militanta och gillade bara en viss sorts tjejer. Den som inte fogade sig efter dem var ett offer och sågs på med förakt. (Ok, kanske bara där jag bodde då).
Slutet på 70-talet var roligare, lite mer fritt, jag älskade att klä mig i min egen stil och gå ut och dansa, och det var kul med alla discon i Stockholm.
Jag kanske borde säga 80-talet som mitt personligen bästa decennium. Då träffade jag min man och vi fick våra två äldsta barn, flyttade till hus och fick råd att resa.

50-talet är intressant.

Trots rädsla för kommunism och kärnvapen, så upplever jag ändå att 50-talet hade ett skimmer av optimism och framtidstro runt sig. Men jag föddes inte förrän mitten a 70-talet.

50-talet känns dock oerhört ojämställt och ofeministiskt, och jag upplever att det ofta används för skrämsel a la "ska vi tillbaka till 50-talet".

Som med allt är det både för- och nackdelar.

Så vissa sätt har jag allt mer börjat fundera på om vi som människor och familjer förlorade något när könsroller flöt ihop mer, båda föräldrarna jobbar, boende blev så dyrt att det i princip är ett krav.

Samtidigt avskyr jag så hårt stereotyper och att man förväntas vara på ett visst sätt för att man är född med attribut man inte kan ändra.

Jag har varit rätt anti religion hela mitt liv, för personlig del är jag det fortfarande, men börjar ana att människor alltid kommer behöva något religions-liknande. Man bara ersätter gud med nåt annat.

Inte säker på att dom flesta ersatt Gud med något bättre.

#10: Både 50-, 60-, 70- och och i viss mån 80-talen var rätt ojämställda så här sett i backspegeln. Vi var bara inte så medvetna om det, och vi visste ju inte om något annat. Det är ju fortfarande inte riktigt jämställt, även om det är väldigt mycket bättre nu.

#11: Yup. Undrar om det där är ytterligare en sådan där sak där man tycker jämställt är lite lite mer än som samhället var när man var ung vuxen och började bilda familj, men det stora förändringar efter det är att gå för långt?

Jag tror det finns en rätt stark korrelation mellan ålder (och kön) och syn på vad som är jämställt (nog). På gruppnivå alltså. På individnivå spretar det givetvis.

Sedan tror jag att människor alltid kommer dela in sig själv och andra i grupper, och hitta argument för varje det är mer synd om den egna gruppen och att det är den andra gruppens fel. Om man pekar ut invandrarna, männen, dom rika, bidragstagarna, homosexuella, miljömupparna, fossilkramarna, verkar spela mindre roll.

Min mamma var hemmafru under hela min uppväxt och hon ville inget annat. Hon älskade att vara hemma, laga mat, baka, sy och sticka, gå ut med hunden, träffa andra hemmafruar. Vi hade inte gott om pengar, men mammas insatser gjorde att levnadskostnaderna inte blev så dyra. Mormor som var sömmerska på en fin modeaffär, fick ibland avlagda kläder som mamma förvandlade till nya till oss. Jag fick inte "köpekläder" förrän jag var 15 år - undantag underkläder och det vi på den tiden kallade jumper. Jag blev bortskämd med att alltid kunna välja tyg, material och modell, och mamma sydde.
För oss barn var det otroligt lyxigt att det alltid fanns en vuxen hemma. Under högstadietiden brukade mamma och jag ofta ta en kopp te, lyssna på klassisk musik och sitta och prata efter skolan. En förälder som har tid att lyssna får veta mer.
Så jag vet inte det där med frigörelse - min mamma ville inte alls bli frigjord. Hon blev faktiskt sårad när jag flyttat hemifrån och kom hem och talade om för henne att hon var en stackars förtryckt hemmafru. Men jag vet att det fanns nackdelar också - som att inte ha egna pengar. Mamma började så småningom studera och jobba, men det var när vi flyttat hemifrån. Jag tror hon tyckte det blev en bra kombo till slut. Alla behöver inte jobba jämt samtidigt.

#13: Så länge det är självvalt tycker jag det ska respekteras.

Om det är självvalt, kan jag bara se en enda nackdel. Det är om förhållandet skiter sig, så står man extremt ekonomiskt sårbar. Och pappan har förmodligen liten chans att att få vårdnad om barnen, då han sannolikt jobbat mer än han tagit hand om dom.

Förutom självständig ekonomi och möjligen status, har jag svårt att se några nackdelar. Under förutsättning att det är självvalt.

En värld där kvinnor inte får jobba, ser jag som lika dålig som en värld där dom tvingas göra det.

#13: Min mor var också hemmafru. Åtminstone tills jag hade börjat i högstadiet. Om det var självvalt vet jag inte, men det var så på den tiden och jag tror att hon trivdes rätt bra med det. Hon var den som såg till att fars lön räckte till det vi behövde. Vi var inte rika, men vi var inte fattiga heller.

När jag och min bror blev äldre började hon studera på kvällsskola och sedan började hon jobba. Hon avancerade rätt snabbt och fick högre lön än far. Det tyckte han inte om, men vid det laget var de ändå skilda, så han fick gräma sig bäst han ville.

Min mamma var dagmamma. Så på sätt och vis har jag växt upp både med hemmamamma och jobbande mamma.

Hon var det innan jag föddes. Tror inte hon ens var föräldraledig särskilt många månader innan barnen fortsatte komma som vanligt.

Det var speciellt. Det fanns alltid barn i huset, ganska ofta i min ålder och man hade någon att vara med. Men det fanns också alltid barn i huset, så det var svårt att ha något för sig själv och samma regler gällde alla barn, oavsett om dom bodde där, eller bara var där dagtid.

Det var samma här mor var hemmafru det kom dom överens om redan när dom gifte sig 1954 och far hade ett sånt jobb som Direktör så det krävdes men mor hade inget emot det tvärtom och det var något som passade henne perfekt så det trivdes hon med.

För mig var det bra att ha mor hemma både innan jag började lekis och skolan men jag minns i tonåren på 80 talet hur jag kunde tycka att vad bra dom har dom som kan komma hem och få vara själv hemma där båda föräldrarna jobbade det kändes liksom så fritt utan en övervakande mor som kollar allt🤣 medan många av mina klasskompisar tyckte tvärtom att jag hade det bra med mor hemma.

Det var vanligt med hemmafruar även på 70-talet men jag kan inte minnas någon av mina kompisar att deras mor var helt hemmafruar . Några kunde finnas där dagtid men jobbade på kvällen eller eftermiddagarna.

En granne städade på skolan efter skolans slut en annan satt i växeln på taxi så dom enda som jag kände som var riktiga hemmafruar det var folk som vi umgicks med genom fars jobb men det var inte klasskompisar eller barn som fanns på den gatan vi bodde.

Min bästa kompis föräldrar dom såg jag mer hemma men dom hade bondgård så hennes mor var inte hemmafru både far och mor där på gården jobbade stenhårt men dom fanns där om än vi fick springa runt på ägorna och leta dom många gånger var dom inte i ladugården fanns dom på fält och åkrar eller ute i deras skogsmarker.

Däremot hade dom tider att passa det var tider för ladugården kor skulle mjölkas djuren tas hand om regelbundet men också frukost lunch middag med mera allt skedde efter klockan tider anpassade efter djurens behov men dom var ändå där på gården och det säger min gamla barndomsvän att hon uppskattade och uppskattar än i dag.

Jag uppskattade att mor var hemma men nog kunde jag tycka att andra barn hade det mer fritt att få komma hem och fixa själv men jag är den där självständiga typen och har alltid vart och förlitar mig inte på någon annan men så här i efterhand när jag kommit upp i åren så var det något bra maten var alltid serverad allt var fint och städat ett väldigt skötsamt hem och mor trivdes med sin roll som hemmafru .

#17: Min far var bankkamrer, och vi bodde i en stor tjänstebostad som krävde rätt mycket skötsel. Där gjorde mor ett jättejobb, fullt motsvarande mer än en heltidstjänst, fast utan lön. Tyckte också det var skönt att hon var hemma när jag kom hem från skolan, men både jag och min bror hade väldigt stor frihet att göra vad vi ville. Det var aldrig fråga om att hon på något sätt skulle sysselsätta oss, och vi var väldigt duktiga på att göra det själv. Det är vi fortfarande, bägge två. ☺️

Grannen var polis och hans fru arbetade. Därför hade de en barnflicka under de första åren vi bodde där. Sedan blev barnen tillräckligt stora för att klara sig själv. Dessutom fanns ju vi i lägenheten bredvid, så de kunde alltid komma in till oss om de ville.

#18: Den gemenskapen hade vi också att barnen eller dom mer äldre kunde gå hem till varandra dörrarna var liksom alltid öppna oavsett om det var en hemmafru eller inte så var det en fin gemenskap.

Det var tider det 😎

Dom där gamla jobbtitlarna får mig att tänka på Morrhår och ärtor. Där mamman kallar sig för konsultinna, fast barnet påpekar att pappa var vanlig konsult.

Det var viktigt förr. Konsulinna, doktorinna - fast kanske inte disponentinna?
För skrev man också Fru Kalle Svensson. Kvinnan var verkligen bara ett bihang till mannen.
Är det inte konstigt också att en kvinna som är gift med en regerande kung automatiskt blir drottning, men en man som är gift med en regerande drottning bir inte kung?

#21 Dom där titlarna minns jag så bra det stod på kuvert till mor Fru och fars namn så även till mig men då ordet dotter det hörde till då på den tiden och jag önskar att det fanns mer av sånt kvar idag.

Det var också viktigt att säga NI inte Du mestadels till dom som var äldre än sig själv men även andra också och jag fick lära mig att man säger farbror eller tant innan man tilltalade med namn så som tant Agda eller farbror Gösta.

Mycket av det har försvunnit och med det också respekten för dom äldre så det här är något jag saknar i nutiden och önskar det införs igen och det roliga är att nu kallar en del barn mig för tant och jag kan bara tycka det är underbart sött men tycker också att det var ju inte så längesedan jag själv sade tant och farbror det visar hur fort tiden går man blir snabbt gammal hur härligt som helst när barnen tilltalar mig med ordet tant då sträcker jag på mig 😎

#22: Personligen är jag glad att titulerandet försvann och du-reformen genomfördes. Tycker inte om att bli niad. Var inte så gammal när Bror Rexed satte bollen i rullning, men jag minns hur omständligt det var med titlar och niandet.

Det här får mig att minnas en gammal man som bodde längst ner på våran gata i Alfta han var inte så högt uppsatt men hade ett namn för sig och levde redan då väldigt gammaldags. Jag trivdes att hälsa på honom i hans gammaldags hem lussade och en massa sånt men att tilltala honom vid förnamn det gjorde man inte det var alltid farbror Jönsson att säga Holger var respektlöst.

Hittade en bild på Dibis på honom från 1964. Jag tror inte jag någon gång hörde någon säga Holger det var antingen farbror Jönsson från oss barn eller Herr Jönsson från dom vuxna. Han var en genomsnäll man och jag minns hur han uppskattade att jag kom dit då och då och hälsade på det tyckte han om för jag är så gammaldags och var redan som barn och för honom att få visa sitt gammaldags för ett barn det tyckte han var roligt.

https://digitaltmuseum.se/021017296513/alfta-holger-jonsson-halsovardsordforande-15-maj-1964

#23 För mig sitter det här med titlar i ryggraden det känns naturligt och än idag säger jag Fru eller Herr och Ni speciellt om någon är äldre men även yngre så det är verkligen något jag saknar och önskar fanns kvar däremot på forumen använder jag ordet du men jag ska erkänna att det är jag inte helt bekväm med.

Ämnesrelaterade trådar:

https://nostalgi.ifokus.se/discussion/1496142/nar-var-den-gamla-goda-tiden

https://nostalgi.ifokus.se/discussion/1534389/vilken-alder-definierade-dig

Ann Heberlein, numera kolumnist i Expressen, minns sitt nittiotal:

”Mom, what were you like in the 90s?”. Sociala medier är nedlusat med bilder av tjugonågonting kvinnor i nittiotalsfrissor, flanellgrunge, bara magar, chokers och klumpiga kängor, med cigg i munnen, glas i handen och simmig blick, eller på äventyr i något avlägset land, på tågluff eller som säsongare i alperna.

På nittiotalet tänkte inte tjugoåringar på att pensionsspara, på hudvårdsrutiner, på sin könstillhörighet eller på sitt cv i någon större utsträckning. Vi gick och lade oss utan att sminka av oss och var mer oroliga över att få klamydia än att få en dålig pension, åt för lite och drack för mycket. Jag antar att fetisheringen av nittiotalet handlar om just det här: det framstår som det sista decenniet av hedonism, mer behärskat än sextiotalet och mindre politiskt än sjuttiotalet, snyggare än åttiotalet. På nittiotalet, gick vi, med blandat resultat, in för att ha roligt snarare än att vara trygga."---

Fast med tanke på Heberleins ombytlighet kan hon mycket väl ta avstånd från nittiotalet i en senare krönika. 🙄

#26: Varje generation tycker nog att deras uppväxttid var bättre än den som kom efter.

#26: Jag tror det handlar om att det nu är 30:ish år sedan. Och min upplevelse av historie-nostalgi ofta är så långt bakåt.

Alternativt att man alltid romantiserar årtiondet när man blev sitt vuxna jag.

Det är ju för komiskt ändå att ena årtiondet så är alla sjukt upprörda och rädda för mobiltelefoner och hur korkade alla ser ut när dom går på stan och pratar med headset i örat.

15 år senare så är det exakt dumma mobiler och att faktiskt använda dom som en telefon man pratar i, som är det sunda, medan att ha en smart mobil är ohälsosamt.

Det som fanns när man växte upp är fullständigt självklart och så värden är menad. Och allt nytt som kom efter man blev vuxen är onödigt och farligt.

Kan det vara så att frågan är felställd..?

🙂🙃

Står 80-talisterna och slirar på 2010-talet? Love Frisell på Expressen kultur:

"En anledning till att vi tvingas dras med hipstern mer än tio år efter hans död stavas 80-talister, generationen som mer än något annat verkar intresserad av sin egen självbild. Efter att ha satt sin prägel på nästan varenda barmeny, sajt, restaurang, gränssnitt och möbel har nu 80-talisterna gått i barndom och vill blicka tillbaka, obducera sin egen ungdom."---

Ingen men det var tystare innan mobiltelefonerna kom. ☺️